Det var ett tag sedan vi skrev nu. Livet knallar och går här nere på södra halvklotet. Jag kan skryta med att jag har slagit Jocke i vår långlivade backgammonturnering, med slutresultatet 100-86. Fast Jocke hävdar att det är något fel på mina tärningar alternativt att jag har sålt min själ till djävulen.
Det har blivit allt kallare ute och är ganska dragigt i vår dåligt isolerade lägenhet. Det är långkallingar och raggsockor som gäller när man är hemma. Men vi har sparat lite av artilleriet till juni. Terry och Jacqui, som precis kom tillbaka från en månad i Peru, tog med underbara stickade mössor med öronlappar. Dessutom bestämde vi oss häromkvällen att det var tillräckligt kallt för att få öppna glöggen som Roger skickade ner i julklapp. (Tack igen, det var underbart gott!)
Jag vet inte om det är det kallare vädret, men det verkar ha fötts en ny generation kackelackor. Häromveckan kom det också upp en tjugo centimeter lång, svart mask från avloppet. När Jocke försökte lyfta upp den gick den av på flera ställen, varpå varje individuell snutt fortsatte krypa runt. Jag behöver nog inte förlklara att det var fascinerande äckligt!
Annars vet jag inte riktigt vad jag ska berätta. "Vårt" kaffeställe över gatan fick slå igen för ett par månader sedan. Det var efter vår detoxvecka utan koffein, så det var uppenbart hur beroende de var av våra dagliga besök. De nya ägarna öppnade häromdagen - men kaffet var tyvärr något av en besvikelse.
Jag har fått ett nytt jobb också. Inte riktigt enligt planerna, men jag har börjat jobba med barn och ungdomar igen. Jobbar för ett företag som heter "Expect a Star" och hyr ut folk till skolor och barnomsorg. Det är roligt att jobba med barn igen, särskilt de yngre. Jag har gått och snörvlat och hostat i två veckor. Jag tror att min kropp fick en smärre chock av att plöstligt utsättas för muterade dagisbakterier och snoriga ungar. Jocke ska på möte med en voluntärorganisation imorgon. Så snart kanske hans vardagssysslor kommer innefatta mer än att vara en hemmaman.
Ha det gott!
