Livet som Sydneybor

Bye bye Sydney

chiclet — Mon, 19 Oct 2009 08:51:00 GMT

Nu har det gått ett år (?) om jag har räknat rätt. Imorgon flyger vi hem. Det är med blandade känslor man packar väskan. Kommer sakna stan, men självklart ska det bli kul att komma hem och träffa er alla igen!

Vi ses snart...

On the road again

chiclet — Fri, 16 Oct 2009 10:59:00 GMT

Nu är vi "hemma" igen, efter vår lilla roadtrip genom SA och VIC. Vi flög till Adelaide i South Australia, där vi stannade två dagar. Efter att ha vant sig vid kaoset i Sydney kändes Adelaide som ett litet, tyst och prydligt ställe. Staden ligger fint inramad med en fondvägg av gröna kullar på ena sidan och havet på den andra. När man har varit utan teve ett år så känns det helt plötsligt väldigt lyxigt att ha tillgång till en. Första kvällen i Adelaide gick vi hem ganska tidigt för att titta på film. Det var lite komiskt att den enda långfilmen vi lyckades ratta in var vad en svensk deckare med Mikael Persbrant och Stefan Sauk...

Efter att vi hämtat vår lyxiga hyrbil styrde vi österut, mot gränsen till Victoria. Vi hade tre dagar på oss att köra bilen till Melbourne, eftersom det var en så kallad "relocation deal". Fördelen var att hyran bara var $5 per dag, och att man dessutom fick bidrag till bensin. Landskapet var frodigt och grönt, med betesmarker och skogsplantage, vilket förde tankarna till Sverige. Vi besökte en vulkankrater i Mt Gambier sälkoloni i Portland. Dag två kom vi in på den kända Great Ocean Road, som ofta utnämns till den vackraste kuststräckan i världen. Slingrande vägar, dramatiska klippor och otroliga vyer sammanfattar upplevelsen ganska bra.

Vi avslutade med tre dagar i Melbourne. Det finns en stark motsättning mellan Melbourne och Sydney, som verkar vara djupt rotad. När man pratar med folk uppmanas man ofta "välja" mellan de två. Melbourne beskrivs ofta som mer en mer kontinental stad, men ett större uppskattning för konst, arkitektur och musik. Här refererar man inte till grafitti som "klotter". Man kallar det "gatukonst". De smala bakgatorna är helt täckta i färg, och bakom många av dörrarna ligger små gallerier. Det finns dessutom en mycket levande musikscen och staden är ett Mecka för kaffeälskaren. Det är svårt att uttala sig om en stad efter bara några dagar, men vi drog snabbt slutsatsen att det vore väldigt lätt att trivas i Melbourne också!

Nu ska jag faktiskt provpacka. Jag känner en viss oro för att väskan inte kommer att räcka till. Ikväll ska vi till Liverpool och säga hejdå till familjen Dayoan.

Vi hörs!

Gallery: Melbourne & VIC

chiclet — Thu, 15 Oct 2009 14:38:00 GMT

Gallery: Adelaide & SA

chiclet — Thu, 15 Oct 2009 14:37:00 GMT

Apocalypse now?!

chiclet — Fri, 25 Sep 2009 13:30:00 GMT

I går när jag vaknade och vinklade persiennerna blev jag rädd. Himlen var mörkt orange och man såg inte skymten av någon sol. Jag hade som vanligt bråttom till jobbet, så det fanns inte någon tid att undersöka vad som hänt. Hade världen kommit till sitt slut? Stod hela staden i lågor? Det var inte utan att jag hade lite ont i magen. Cykeln var täckt med ett lager röd sand. Ja, inte bara cykeln. Allt var rött.

Jag hann ta några kort vid trafikljusen, men blev inte mycket klokare på vad som egentligen hänt. När jag kom till jobbet förklarade Sasha att det var en "dust storm" som rivit upp sand från outbacken som sedan transporterats till Sydney. Titta bara på denna video, som är tagen i Broken Hill. Helt otroligt!

Jag önskar att jag kunnat ta fler foton. Det var det mest otroliga väderfenomen jag någonsin sett! Men det var många andra som hann ta bilder. Här är några från Flickr...

Yet another shrimp on the barbie

chiclet — Tue, 15 Sep 2009 13:40:00 GMT

Förra helgen firade vi Jockes födelsedag med den populära aktiviteten "lawn bowling". Det är precis vad det låter som: en typ av bowling eller boule på gräs. Det var en riktig multinationell sammankomst. Norman och Liz från Irland, Terry och Jacqui från Australien, Chris och Felicity från Nya Zeeland, Fred försvarade Fillipinerna och Jocke och jag representerade Sverige. Som vanligt fanns det gott om plats att dricka öl och grilla, som det brukar göra när Australiensare träffas.

Värmen har kommit till Sydney nu, och det verkar stimulera grillandet ännu mer. I lördags var vi på två BBQs och grillade i princip oavbrutet mellan lunch och midnatt. Ett annat karaktäristisk drag av en riktigt aussie BBQ är att det är knytis, vilket resulterar i att det finns dubbelt så mycket mat än vad som är möjligt att trycka i sig. Börjar komma underfund med hur känguruköttet ska hanteras. Marinera gärna med lite vitlök eller chili. Stek eller grilla snabbt på varje sida och låt det sedan vila några minuter (det finns inget som heter well-done när man ska äta känguru, eftersom köttet blir stenhårt om det tillagas för länge).

Jag har bara några veckor kvar på jobbet. Barnen är så gulliga. Häromdagen hade de funderat på olika sätt jag skulle kunna stanna i landet. "Det är lätt att skaffa medborgarskap. Mamma gjorde det och hon behövde bara fylla i några papper".

Vi ska försöka resa lite innan vi åker hem, men försöka hålla ner kostanderna så gott det går. Skulle gärna åka till syrran i Perth, men det är tyvärr en lång och dyr flygresa. Har tittat på "relocation deals" när man får en hyrbil så gott som gratis, ofta med besinpengar, mot att man kör bilen till en destination som hyrfirman bestämmer. Det är flera husbilar som behöver köras till Hobart på Tasmanien (eller rättare sagt transporteras över med båt) och det vore en roligt resa att göra.

Nu ska jag cykla till jobbet! Kram till er alla.

Maria

Yoga, kräftor och maffiafest

chiclet — Thu, 27 Aug 2009 23:40:00 GMT

Förra veckan firade vi kräftsäsongen på traditionellt vis. IKEA anordnade sitt årliga "Swedish crayfish party" - komplett med kräfthattar, snaps och sånghäften. Med tanke på hur många gånger vi hörde "Helan går" var det en hel del svenskar där. Men det var ändå övervägande australiensare, som gjorde sitt bästa för att följa med i allsången.

Vi har börjat gå på yoga en gång i veckan, hemma hos en kille som heter Tim. Han ger lektioner "by donation", så man kan betala en slant om man vill. Snart kan jag förhoppningsvis nå mina tår! I måndag inledde jag även en 10 dagar lång introduktion till Bikram. För er som inte är införstådda med konceptet kan jag berätta att det är 90 minuter långa yogapass i en lokal som håller 40 grader och 40% luftfuktighet. Det är minst sagt intensivt! Lärarna är väldigt strikta och går fick en kvinna en utskällning för att hon lämnade lokalen. Man får inte ens sträcka sig efter vattenflaskan utan tillåtelse. Det är intressant att prova, och jag ska försöka gå så mycket som möjligt under dessa 10 dagar, men det är lite extremt för min smak.

Jacqui har fått jobb på Channel 7 och i tisdags tog hon med mig och Jocke som statister till en inspelning. Vi hade fått order om att klä upp oss, eftersom vi skulle spela gäster på en fest i serien Gangs of Oz. Vad vi inte visste var att serien handlar om en manlig strippa som är inblandad i maffiaaffärer. Jag hade försökt göra mig fin. Sminkösen tog en våt trasa och drog i mitt ansikte, för att sedan sminka dit röda påsar under ögonen och rufsa till mitt hår. Sedan ombads vi spela berusade och ta för oss av linorna av låtsaskokain. Ingen miljö man är särskilt hemma i med andra ord!

Så har våren börjat göra sig påmind. Tekniskt sett är det fortfarande vinter, men vi har haft dagar med uppåt 28 grader och varma vindar. Vi slår fortfarande på värmefläkten vissa kvällar. Men jag har äntligen lagt undan raggsockor och långkalsonger.

Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon väntar ännu ett yogapass och sedan ska jag på tjejträff på moderna muséet och picnic i parken. Ha en riktigt skön helg allihopa!

The Outback

chiclet — Sat, 25 Jul 2009 11:44:00 GMT

Då har vi upplevt "the Outback". Röd sand, kängurus, gigantiska emufåglar, solnedgångar vi horisonten, kokaburrans skratt, dingostaket, fårfarmar, flygande doktorer, vänliga män under vida hattbrätten och opalfält.

Vi åkte 10 dagar och 361 mil, men vi kunde lika gärna rest i tiden. Många av de samhällen vi åkte till boomade under guld- och silverrushen. De var som störst i slutet av 1800- eller början av 1900-talet. Städer som Wilcannia, beskrevs i broshyren som "Staden vid Darling River. Australiens tredje största inlandshamn". När vi kom dit i skymningen såg vi endast en igenbommat spökstad. Efter några kilometers promenad hittade vi några av de 759 innevånarna på golfklubben, där man även kunde få en bit mat. Menindees gigantiska sjöar, som på bilderna var fulla av människor som fiskade, åkte båt och njöt av solnedgångar, var idag helt tomma. Fast, ska jag tillägga, skylten utanför turistinformationen forfarande visade bilder på lunchkryssningar. På det stora hela kände man ofta att man kommit för sent. Sådär en 100 år för sent.

Vägarna var bitvis fruktansvärt dåliga. När vi skulle åka till Mungo nationalpark tog det oss 3,5 timmar att åka drygt 6 mil. När vi fortfarande inte hade mött en bil, och solen började sjunka mot horisonten, trodde vi att vi aldrig skulle komma fram i tid. Utan täckning på mobilen eller en enda radiostation att knappa in tänkte jag att "här blir vi nog fast". Mannen på den sista bensinmacken hade dessutom varnat för regn, vilket skulle innebära att vägen skulle stängas och marken förvandlas till lera. Vi grälade på varandra och jag grät en skvätt. När vi nästa morgon i soluppgången åkte den sista milen över (den en gång mäktiga, men nu torrlagda) sjön Mungo, var allt förlåtet. Vi parkerade bilen och gick upp på östra strandkanten. Förutom den lilla slingriga väg som vi kommit på och vår parkerade husbil, kunde man inte se ett enda tecken på mänskligt liv i någon riktning. Sanden hade under årtusenden skapat vad som i det närmaste kan beskrivas som ett månlandskap. Här har man hittat spår från Aborginer som levde för 40 000 år sedan, och den äldsta rituellt kremerade kroppen i världen. Vi hade läst att ett tränat öga kunde hitta rester från lägereldar som brunnit för tusentals år sedan, samt ben från djur som nu länge är utdöda. Tiden stod still här. Men eftersom vi fortfarande var rädda att köra fast med vår gamla Toyota, kände vi oss tvugna att röra på oss.

Vi hade redan bestämt oss för att Australiensare är ett trevlig folk. Ute i Outbacken blir det ännu mer tydligt. Alla man träffade pratade både länge och väl. Man satt på den lokala puben och diskuterade allt mellan himmel och jord. Väder, senaste nytt i stan, att "flygande tandläkaren" skulle komma nästa dag, eller den värsta torkan i mannaminne. Alla var så genuint givmilda och vänliga. Ibland fick vi inte ens betala för oss. Eller så tyckte de att halva inköpspriset var ett rimlig summa att fråga efter. Kanske är det ABBA som fortfarande genererar evig tacksamhet gentemot det svenska folket. Kanske var det det faktum att vi hittat dit. Under tio dagar träffade vi inga utländska turister alls. Vi var också det yngsta paret vi mötte. På puben i Wentworth berättade ägaren att man hade haft två tyska tjejer på besök får något år sedan. Ibland nämnde vi att det var konstigt att inte fler folk åkte dit. Med australienmått mätt är det nära både Sydney och Melbourne - och dessutom verkar australiensarna vara ett campande folk. Men det verkade inte vara så populärt. "Säg inte åt dom att komma hit. Vi har det bra ändå". Den gamla klassiska motsättningen mellan stad och landsbygd var tydlig.

Ett annat ställe som tål att berättas om är White Cliffs. Staden ser i princip ut som ett stort grustag. Det finns ca 50 000 övergivna gruvhål och lika många högar med sand, där man letat opaler. Många av de gamla gruvhålen är idag inredda hem, som tydligen håller en behaglig konstant temperatur på 18 grader. När man bor under jord ser staden ganska ovälkomnande ut, men vi träffade så många trevlig människor. När vi nästa dag tog en liten promenad stannade en jeep och en man hoppade ur. "Are you looking as you're walking?" Han visade oss snabbt vad han menade. Att leta bland de redan uppgrävda högarna kallas "noodling". Efter bara någon minut hade vi hittat en liten opal, och efter en halvtimma hade vi en handfull. Tydligen var de röda opalerna det enda av intresse när man började gräva i slutet av 1800-talet och därför kan man fortfarande hitta både blåa och gröna opaler.

Kvällspromenaderna hem till husbilden var också en upplevelse. Utan gatlysen gick man hem under en kupol av miljoner stjärnor. En kväll riktade vi ficklampan bredvid stigen för att upptäcka att två kängurus stod och iakttog oss, bara några meter bort. En annan kväll blev vi skrämda av en papegoja i träden, som hade lärt sig att imitera en komradio.

Nu ska jag inte tråka er med fler historier. Jag lägger upp några bilder för er som vill se.

Många kramar!

Gallery: The Outback

chiclet — Sat, 25 Jul 2009 11:04:00 GMT

A 10 day road trip

Winter & whale watching

chiclet — Sat, 11 Jul 2009 15:41:00 GMT

Tiden rusar fram på denna sida jordklotet och det är redan en månad sedan jag skrev sist! Vi börjar undra hur vi ska hinna göra allt vi har pratat om, innan det är dags att packa väskorna.

Jocke har fortsatt sitt pokerspelande och det har gått riktigt bra vissa kvällar. För tillfället är han rankad #1 på stammisstället och kvalificerade sig till månadens final ute i Cabramatta. Då det oftast är gratis eller kostar $10 att spela, är det inte så mycket pengar i prispotten. Men det är heller inte hela världen om han kommer tomhänt.

Annars njuter vi av kalla med soliga vinterdagar. Häromveckan åkte vi ut till havet i hopp om att skymta någon av de tusen valar som nu passerar Sydney påväg norrut mot varmare vatten. Vi såg tyvärr bara ryggen på en val, men det var ändå en mysig utflykt!

På onsdag åker vi iväg på en 10-dagars road trip. Vi har inte bestämt mer än att vi kommer åka västerut, tills vi kommer till "the outback". Vi har hyrt en husbil med plats för att sova och laga mat. Vi kommer nog mest att se ödemark, nedlagda gruvor och förhoppningsvis en och annat känguru. Vi hör av oss igen när vi är tillbaka i stan!

Nu ska jag plugga lite innan det är dags för en lördagsdrink i Kings Cross.

Ha det gott!

Vivid Sydney

chiclet — Sun, 14 Jun 2009 20:37:00 GMT

Har precis ätit en god söndagsmiddag vid five-ways. Terry vann på publotteriet förra veckan, och delade givmildt med sig genom att bjuda ut oss på en bit mat.

Jag har haft en ganska hektiskt men mycket trevlig vecka. Min kurs i strategiskt HR-arbete har dragit igång och jag njuter av att åter känna den där doften av gamla böcker på biblioteket. Jag har jobbat mina lite bökiga skift på skolan i Kensington (07.15-09.05 plus 15.00-18.30). Det blir mer givande för varje dag, då jag lär känna barnen allt bättre. Att jag dessutom cyklar 20 km per dag, är väl inget som skadar.

Förra helgen var i Blue Mountains med Terry och Jacqui, där vi satt hus- och hundvakt till hennes pappa som var bortrest. Det var underbart vinterväder men fruktansvärt kallt! Folk här nere förväntar sig att vi norrbor ska vara vana vid kyla. Men den kalla, våta luften här nere tränger in i märg och ben. Det var i alla fall en skön helg med spel framför brasan och skogspromenader.

I torsdags såg vi Lee "Scratch" Perry i Operahuset. Vi hade hoppats på att få se någon föreställning i den minst sagt kultförklarade lokalen, men att det skulle bli en levande legend på scenen kunde jag aldrig tro! Han må vara 76-årig liten farbror, men han var tillräckligt pigg för att förvandla den minst sagt städade areanan till ett gungande dansgolv. Hans besök var en del i Brian Eno’s Luminous Festival som blandar musik, konst, ljus- och eldinstallationer kring operahuset. Önskar att ni kunde vara här och dela alla intryck och upplevelser med oss!

Kram, Maria

Sunday in Little Italy

chiclet — Mon, 25 May 2009 21:15:00 GMT

Söndagskväll. Jocke frostar av kylskåpet (vilket rymmer is för en halfpipe i Vilsta) så jag tänkte passa på att skriva några rader. Vi har haft en skön söndag med underbart höstväder. Har varit på Lola's (Terrys systerdotter) ettårskalas i Centennial Park. Ätit gott, druckit gott och introducerat kubb till det Australiensiska folket. Tidigare i veckan cyklade vi till Bunnings (läs Silvan) och sågade till några pinnar i lämplig storlek. De tittade lite konstigt på oss när vi lämnade in våra mått och önskemål. "Vaddå, kasta?!". Det blev inte perfekt, men funkade fint!

När vi kom tillbaka på eftermiddagen hade vårt kvarter gått igenom en metamorfos. Gatan var avspärrad för biltrafik och fylld med människor, vin, ost, blommor och musik. Stanley Street är uppenbarligen Sydneys första "Little Italy" och detta tyckte man var tillräcklig anledning för att anordna en Italiensk gatufestival. Vissa av våra grannar klagade i lokaltidningen. De hävdade att det inte bott en Italiensk familj här sedan 80-talet och anklagade City of Sydney för att vara "festival mad". Hur som helst. Vi klagade inte. Köpte en flaska rött och satte oss på Bill & Toni's (som enligt ryktena skall vara mötesplatsen för Italienska maffian).

Jag har varit på teater 3 gånger under den gångna veckan (kan man få en överdos av kultur?). Varje gång vi går på teater så säger vi "borde göra detta oftare", men vanligtvis tar det något år innan man kommer för sig att göra det igen. Jag tror att det är någon slags kombination av av man blir mer mån av att ta vara på vår begränsade tid, och att vi faktiskt inte har någon teve eller andra saker som distraherar oss här nere.

Nu ska vi laga middag, titta på en film och krypa till sängs. Jag ska upp vid 06.00 och cyckla till jobbet för att servera Vegemite-smörgåsar till barnen.

Ha en skön vecka! Maria

Höst i storstan

chiclet — Thu, 7 May 2009 18:13:00 GMT

Det var ett tag sedan vi skrev nu. Livet knallar och går här nere på södra halvklotet. Jag kan skryta med att jag har slagit Jocke i vår långlivade backgammonturnering, med slutresultatet 100-86. Fast Jocke hävdar att det är något fel på mina tärningar alternativt att jag har sålt min själ till djävulen.

Det har blivit allt kallare ute och är ganska dragigt i vår dåligt isolerade lägenhet. Det är långkallingar och raggsockor som gäller när man är hemma. Men vi har sparat lite av artilleriet till juni. Terry och Jacqui, som precis kom tillbaka från en månad i Peru, tog med underbara stickade mössor med öronlappar. Dessutom bestämde vi oss häromkvällen att det var tillräckligt kallt för att få öppna glöggen som Roger skickade ner i julklapp. (Tack igen, det var underbart gott!)

Jag vet inte om det är det kallare vädret, men det verkar ha fötts en ny generation kackelackor. Häromveckan kom det också upp en tjugo centimeter lång, svart mask från avloppet. När Jocke försökte lyfta upp den gick den av på flera ställen, varpå varje individuell snutt fortsatte krypa runt. Jag behöver nog inte förlklara att det var fascinerande äckligt!

Annars vet jag inte riktigt vad jag ska berätta. "Vårt" kaffeställe över gatan fick slå igen för ett par månader sedan. Det var efter vår detoxvecka utan koffein, så det var uppenbart hur beroende de var av våra dagliga besök. De nya ägarna öppnade häromdagen - men kaffet var tyvärr något av en besvikelse.

Jag har fått ett nytt jobb också. Inte riktigt enligt planerna, men jag har börjat jobba med barn och ungdomar igen. Jobbar för ett företag som heter "Expect a Star" och hyr ut folk till skolor och barnomsorg. Det är roligt att jobba med barn igen, särskilt de yngre. Jag har gått och snörvlat och hostat i två veckor. Jag tror att min kropp fick en smärre chock av att plöstligt utsättas för muterade dagisbakterier och snoriga ungar. Jocke ska på möte med en voluntärorganisation imorgon. Så snart kanske hans vardagssysslor kommer innefatta mer än att vara en hemmaman.

Ha det gott!

Smooth Semillon

chiclet — Mon, 13 Apr 2009 13:42:00 GMT

Nu har vi lagt ytterligare ett område av New South Wales under våra fötter. Förra helgen tog vi med mamma till vindistriktet Hunter Valley och sedan vidare till Blue Mountains. Trots att smaklökarna snart domnat bort under vår resa mellan vingårdarna är vår slutsats att Verdehlo är folkets nya Chardonnay och att Semillon är underbart gott (notera då att uttalande kommer från två personer som aldrig varit särskilt förtjusta i vitt vin). Vi lärde oss kanske något om att snurra glaset ordentligt och våga sticka ner näsan. Men mest kände vi oss lite vilsna bland alla finsmakare. "Are you chewing gum?". Ni som har sett underbara "Sideways" förstår skämtet.

Jag har sett Blue Mountains förut, men inte på samma sätt som denna gång. Vi gjorde hela turistgrejen och åkte världens brantaste järnväg ner i dalen (till tonerna av temat till Indiana Jones) och tog linbanan upp igen. Det är verkligen vackert. Man måste fortsätta förvånas över hur aborginerna levt i detta land i 60 000 år och lyckats hitta sätt att överleva i den ogästvänliga naturen. Tydligen dröjde det länge innan den vite mannen tog sig över Blue Mountains och vidare till det som australiensara kallar "The Outback". När man slutligen kom på idén att gå runt bergskjedjan (istället för att klättra över) möttes man av en flock kossor som redan tagit sig dit. Jobbigt. Ju mer man läser, destå mer inser man att Engelsmännens "upptäckt" av kontinenten är en konstruktion. Enligt Bill Bryson (som skrivit en av de roligaste reseskildringarna vi har läst) så möttes en tidig expedition en stam aborginer som välkomande dem med ett visst handslag... tillhörande ett europeiskt hemligt sällskap. Så var captain Cook & co "först"? Troligen inte.

Vi har precis kommit tillbaka från en kvällspromenad i Kings Cross. Man fortsätter att förundras hur fritt och förhållandevis fördomsfritt Sydney är. Ni får rätta mig om jag har fel, men det känns som vi i Sverige förhåller oss till mångfald på ett annat sätt. HBT har jag hört att man kallar det. Homo-, bi- och transsexuella. Som om alla som avviker heteronormen skulle ha samma behov eller skulle tillhöra någon gemensam intressegrupp. Här diskuterar man allas intressen. Häromdagen hände till exempel följande: En välsvarvad man i klänning, peruk och stiletter trippade förbi medan han melodramatiskt konstaterade med grov mansröst "'Jag är så trött på all homosexualitet". Inte för att trångsynthet hos transorna är att uppmuntra. Men min reaktion visar hur jag någonstans förväntar mig att de som frångår normen förväntas hålla ihop.

Hoppas att ni har haft en skön påskledighet med allt som hör till.

Jocke & Maria

Gallery: Hunter Valley & Blue Mountains

chiclet — Mon, 13 Apr 2009 11:52:00 GMT

En stad i mörker

chiclet — Thu, 2 Apr 2009 11:28:00 GMT

I måndags när jag stod på posten blev det alldeles bäckmörkt. Det var lite lustigt att se hur handfallna alla stod utan el. Det gick inte att öppna kassorna, ingen visste vad något kostade och helt plötsligt blev alla kreditkort värdelösa. När jag sedan kom ut på Oxford Street förstod jag ganska snabbt att strömavbrottet drabbat andra än postens kunder.

Allt var mörkt. Det var lustigt att se en stad stanna på det sättet. Kaffemaskinerna slutade surra på caféerna, hårtorkarna slutade blåsa i salongerna, musiken tystnade på puben, hissarna stannade. Och kanske värst av allt, trafikljusen slockande i eftermiddagens rusningstrafik. Affärsmän utan fungerande dator flockades på trottoarerna. Någon försökte prata i mobilen och skriva några anteckningar med papper och penna. Andra stod mest och stirrade. Det var mörkt ända från Bondi till CBD. Från Woolloomooloo till New Town. Till och med CocaCola-skylten och resten av det annars neonfyllda Kings Cross låg i mörker.

Jocke och jag utrustade oss med ficklampa, tog d $13 vi hade i kontanter och gick ned till Old Fitzroy Woolloomooloo. Där hade man tänt stearinljus och eftersom ingen tap fungerade, var all flasköl på rea för $5. Barchefen stod och klinkade på gitarr och skrockade det gällde att hålla ihop nu när zombierna var på väg. Lika plötsligt som strömmen försvann var den tillbaka. Man blev nästan besviken. Hade sett fram emot en natt med storstaden i vila.

Jag har börjat jobba på ett café i Surry Hills. Söker fortfarande kvalificerade jobb, men det har varit mycket möda utan lön. Hur som helst jobbar jag hellre där än att kränga saker per telefon eller sitta i något kontor och mata in data. Det är ett litet mysigt familjeägt café, med en lummig bakgård och hembakat fikabröd.

Gästerna har avlöst varanda de senaste månaderna och ikväll är det mamma som landar i Sydney. April ska vara den regnigaste månaden, men jag håller tummarna för uppehåll. Hösten har kommit hit nu. Det blir fortfarande uppåt 25 grader varmt, men solen står lägre på himlen och ljuset är mjukare. Jag ser fram emot att ha anledning att tända några stearinljus om kvällen och krypa in i en stickad tröja...

Hoppas solen är på väg till er sida jorden.

Äppel, päppel, piron, paron...

chiclet — Thu, 12 Mar 2009 17:40:00 GMT

Vi går på detox. I tre dygn har vi varit utan socker, koffein, salt, mjöl, mjölkprodukter och annat som vi vanligtvis stoppar i oss. I sex dagar ska vi hålla oss till frukt, råa grönsaker, vatten och grönt te. Matthet, hunger och huvudvärk summerar upplevelsen ganska bra. Men i morse vände det lite, då jag vaknade och kände mig riktigt pigg när jag promenerade iväg till marknaden i Chinatown för att inhandla dagens gröna delikatesser.

Det är inte på något sätt en bantningskur, men det är chockerande att man blir så fixerad av viss mat när man inte får äta den. Våra konversationer kretsar mycket kring kaffe, pasta, gräddsåser, kött och kanske framförallt - salt! Men har vi någon slags karaktär kvar så klarar vi det... Man behöver inte vara någon expert på näringslära för att fatta att människokroppen lär må bra av oprocesserad mat.

I fredags var vi var nere i nationalparken och badade vid Jibbon Beach. Helt plötsligt gav Jocke ifrån sig ett ljud som fick oss att stelna till. Jag trodde att han hade blivit biten av något... eller såg en fena i vattet. Men han hade tappat förlovningsringen. Vi gjorde några försök att dyka ned till botten. En snäll man vi träffade på tog till och med bilen hem, för att hämta snorklar och cyklop. Jag vet inte hur länge vi letade, men det kändes ganska hopplöst. Sikten var inte den bästa och vågorna och det starka tidvattent rörde upp en hel del sand. Precis när vi var redo att ge upp hördes ett av Jockes tjut igen. Jag trodde ärligt talat att han skämtade. Säkert 10 meter från platsen där han tappade ringen återfann han den. I princip helt täckt med sand. Snacka om nål i en höstack.

Jag tackade faktiskt nej till ett jobb häromdagen. Har gått på några intervjuer och gjort ett språktest. Haken var att det ville ha ett långsiktigt åtagande på minst två år. De ville sponsra mig och Jocke med arbetstillstånd så att vi kunde stanna i Australien. Kanske kommer vi att ångra oss någon dag... Men vi har kommit fram till att jag ska forsätta titta efter tidsbegränsade jobb, så att vi kan åka hem till senhösten. Så jag forstätter träget att skriva ansökningar och ringa runt. Har nog sökt en 70 jobb nu - skam den som ger sig. I tidningen häromdagen skrev de att detta är den dystraste arbetsmarknaden i landets historia.

Det är inte utan att man funderar på vad som är essensen i livet. Att umgås, vara ute i naturen, njuta av konst och film, äta god mat och ha tid att reflektera... Det verkar inte vara hela svaret på gåtan.

Hoppas att ni börjar skymta några vårteckan där hemma. Vi tänker på er!

Söndagssol

chiclet — Mon, 2 Mar 2009 11:52:00 GMT

Hoppas att ni alla har haft en bra helg. Det har vi haft. Igår njöt vi av något som kan ha varit den perfekta söndagen!

City of Sydney och Sydney Morning Herald ordnade fest i parken, som startskott för den årliga vinveckan. Tältraderna ringlade långa mellan familjer, unga och gamla som njöt av söndagssol, vin, mat och soft livemusik. Jag vill så gärna tro att evenemang som dessa skulle fungera i Sverige också. Observera: Ingen blev för full, ingen bråkade, ingen verkade behöva extra uppmärksamhet och ingen lönnfet trubatur skrek "it's a final countdown" från något öltält. Vid 5 på eftermiddagen plockade folk ihop sina filtar och traskade hem. Det var helt enkelt oerhört mysigt och trevligt. [Är man vuxen nu, kan man fråga sig?]

Jag har påpekat det förut, men vi slutar aldrig att fascineras av hur mycket så pågår i denna stad. Det verkar finnas en vecka eller en festival tillägnad det mesta: musik, konst, mat, vin, film, teater... You name it. På lördag är det dags för ett gigantiskt evenemang some inte kommer bli lika lågmält: Gay and Lesbian Mardi Gras!

Så har det blivit Mars också, vilket betyder att hösten är här. Jag som bara har upplevt den Australiensiska sommaren tycker att att det ska bli lite kul att se de andra årstiderna. Fast än så länge märks det ingen större skillnad. Jag tror och hoppas att det blir några dagar till på stranden innan det är dags för varmare kläder.

Annars är planen för veckan att punktmarkera Kattis och OJ så myket som möjligt, eftersom Kat åker hem till Sverige i helgen.

Kram på er!

Gallery: Central Coast

chiclet — Mon, 2 Mar 2009 10:14:00 GMT

En roadtrip med Kat, OJ, Ange och Fred.

Bushfire Fairytales

chiclet — Wed, 11 Feb 2009 14:12:00 GMT

Nu har ett kallt sommarregn lagt sig över Sydney. I söndags var New South Wales den varmaste platsen på jorden, med sina 47 grader. Värme i alla ära, men konsekvenserna har varit ödesdigra. "Hotter Than Hell" löd gårdagens löpsedel, som konstaterade att 173 australiensare har mist livet de i de senaste dagarnas skogsbränder. Det värsta är att man tror att flera av bränderna är anlgda, vilket har fått premiärminister Kevin Rudd att ta till uttryck som "massmord".

Innan Johan och Linn lämnade stan förra veckan hann vi med att se firandet av det kinensiska nyåret. Efter vad jag antar är Peking, har Sydney faktiskt det största firandet i världen. 2600 personer deltog i paraden genom stan som bjöd på koreograferad dans och kampsport omgiven i glitter, ljus, färger och såpbubblor. Vacker för ögat, men väldigt långt från den skandinaviska kärleken till det som är stilrent och avskalat.

Kattis och OJ är tillbaka i landet nu! Fred drog ihop en imponerande fest i Liverpool i lördags, där det grillades och spelades basket långt in på småtimmarna.

Nu ska jag följa upp några jobbansökningar och sedan ska Jocke och jag gå på en fotoutställning.

Många hälsningar från andra sidan!