Existing Member?

Livet som Sydneybor Så att våra nära & kära kan följa vår resa..

The Outback

AUSTRALIA | Saturday, 25 July 2009 | Views [1872] | Comments [1]

Då har vi upplevt "the Outback". Röd sand, kängurus, gigantiska emufåglar, solnedgångar vi horisonten, kokaburrans skratt, dingostaket, fårfarmar, flygande doktorer, vänliga män under vida hattbrätten och opalfält.

Vi åkte 10 dagar och 361 mil, men vi kunde lika gärna rest i tiden. Många av de samhällen vi åkte till boomade under guld- och silverrushen. De var som störst i slutet av 1800- eller början av 1900-talet. Städer som Wilcannia, beskrevs i broshyren som "Staden vid Darling River. Australiens tredje största inlandshamn". När vi kom dit i skymningen såg vi endast en igenbommat spökstad. Efter några kilometers promenad hittade vi några av de 759 innevånarna på golfklubben, där man även kunde få en bit mat. Menindees gigantiska sjöar, som på bilderna var fulla av människor som fiskade, åkte båt och njöt av solnedgångar, var idag helt tomma. Fast, ska jag tillägga, skylten utanför turistinformationen forfarande visade bilder på lunchkryssningar. På det stora hela kände man ofta att man kommit för sent. Sådär en 100 år för sent.

Vägarna var bitvis fruktansvärt dåliga. När vi skulle åka till Mungo nationalpark tog det oss 3,5 timmar att åka drygt 6 mil. När vi fortfarande inte hade mött en bil, och solen började sjunka mot horisonten, trodde vi att vi aldrig skulle komma fram i tid. Utan täckning på mobilen eller en enda radiostation att knappa in tänkte jag att "här blir vi nog fast". Mannen på den sista bensinmacken hade dessutom varnat för regn, vilket skulle innebära att vägen skulle stängas och marken förvandlas till lera. Vi grälade på varandra och jag grät en skvätt. När vi nästa morgon i soluppgången åkte den sista milen över (den en gång mäktiga, men nu torrlagda) sjön Mungo, var allt förlåtet. Vi parkerade bilen och gick upp på östra strandkanten. Förutom den lilla slingriga väg som vi kommit på och vår parkerade husbil, kunde man inte se ett enda tecken på mänskligt liv i någon riktning. Sanden hade under årtusenden skapat vad som i det närmaste kan beskrivas som ett månlandskap. Här har man hittat spår från Aborginer som levde för 40 000 år sedan, och den äldsta rituellt kremerade kroppen i världen. Vi hade läst att ett tränat öga kunde hitta rester från lägereldar som brunnit för tusentals år sedan, samt ben från djur som nu länge är utdöda. Tiden stod still här. Men eftersom vi fortfarande var rädda att köra fast med vår gamla Toyota, kände vi oss tvugna att röra på oss.

Vi hade redan bestämt oss för att Australiensare är ett trevlig folk. Ute i Outbacken blir det ännu mer tydligt. Alla man träffade pratade både länge och väl. Man satt på den lokala puben och diskuterade allt mellan himmel och jord. Väder, senaste nytt i stan, att "flygande tandläkaren" skulle komma nästa dag, eller den värsta torkan i mannaminne. Alla var så genuint givmilda och vänliga. Ibland fick vi inte ens betala för oss. Eller så tyckte de att halva inköpspriset var ett rimlig summa att fråga efter. Kanske är det ABBA som fortfarande genererar evig tacksamhet gentemot det svenska folket. Kanske var det det faktum att vi hittat dit. Under tio dagar träffade vi inga utländska turister alls. Vi var också det yngsta paret vi mötte. På puben i Wentworth berättade ägaren att man hade haft två tyska tjejer på besök får något år sedan. Ibland nämnde vi att det var konstigt att inte fler folk åkte dit. Med australienmått mätt är det nära både Sydney och Melbourne - och dessutom verkar australiensarna vara ett campande folk. Men det verkade inte vara så populärt. "Säg inte åt dom att komma hit. Vi har det bra ändå". Den gamla klassiska motsättningen mellan stad och landsbygd var tydlig.

Ett annat ställe som tål att berättas om är White Cliffs. Staden ser i princip ut som ett stort grustag. Det finns ca 50 000 övergivna gruvhål och lika många högar med sand, där man letat opaler. Många av de gamla gruvhålen är idag inredda hem, som tydligen håller en behaglig konstant temperatur på 18 grader. När man bor under jord ser staden ganska ovälkomnande ut, men vi träffade så många trevlig människor. När vi nästa dag tog en liten promenad stannade en jeep och en man hoppade ur. "Are you looking as you're walking?" Han visade oss snabbt vad han menade. Att leta bland de redan uppgrävda högarna kallas "noodling". Efter bara någon minut hade vi hittat en liten opal, och efter en halvtimma hade vi en handfull. Tydligen var de röda opalerna det enda av intresse när man började gräva i slutet av 1800-talet och därför kan man fortfarande hitta både blåa och gröna opaler.

Kvällspromenaderna hem till husbilden var också en upplevelse. Utan gatlysen gick man hem under en kupol av miljoner stjärnor. En kväll riktade vi ficklampan bredvid stigen för att upptäcka att två kängurus stod och iakttog oss, bara några meter bort. En annan kväll blev vi skrämda av en papegoja i träden, som hade lärt sig att imitera en komradio.

Nu ska jag inte tråka er med fler historier. Jag lägger upp några bilder för er som vill se.

Många kramar!

Tags: nature, outback, road trip

Comments

1

Wow! Vilket äventyr!!

  Karin Jul 25, 2009 5:56 PM

Add your comments

(If you have a travel question, get your Answers here)

In order to avoid spam on these blogs, please enter the code you see in the image. Comments identified as spam will be deleted.


 

 

Travel Answers about Australia

Do you have a travel question? Ask other World Nomads.