Vi går på detox. I tre dygn har vi varit utan socker, koffein, salt, mjöl, mjölkprodukter och annat som vi vanligtvis stoppar i oss. I sex dagar ska vi hålla oss till frukt, råa grönsaker, vatten och grönt te. Matthet, hunger och huvudvärk summerar upplevelsen ganska bra. Men i morse vände det lite, då jag vaknade och kände mig riktigt pigg när jag promenerade iväg till marknaden i Chinatown för att inhandla dagens gröna delikatesser.
Det är inte på något sätt en bantningskur, men det är chockerande att man blir så fixerad av viss mat när man inte får äta den. Våra konversationer kretsar mycket kring kaffe, pasta, gräddsåser, kött och kanske framförallt - salt! Men har vi någon slags karaktär kvar så klarar vi det... Man behöver inte vara någon expert på näringslära för att fatta att människokroppen lär må bra av oprocesserad mat.
I fredags var vi var nere i nationalparken och badade vid Jibbon Beach. Helt plötsligt gav Jocke ifrån sig ett ljud som fick oss att stelna till. Jag trodde att han hade blivit biten av något... eller såg en fena i vattet. Men han hade tappat förlovningsringen. Vi gjorde några försök att dyka ned till botten. En snäll man vi träffade på tog till och med bilen hem, för att hämta snorklar och cyklop. Jag vet inte hur länge vi letade, men det kändes ganska hopplöst. Sikten var inte den bästa och vågorna och det starka tidvattent rörde upp en hel del sand. Precis när vi var redo att ge upp hördes ett av Jockes tjut igen. Jag trodde ärligt talat att han skämtade. Säkert 10 meter från platsen där han tappade ringen återfann han den. I princip helt täckt med sand. Snacka om nål i en höstack.
Jag tackade faktiskt nej till ett jobb häromdagen. Har gått på några intervjuer och gjort ett språktest. Haken var att det ville ha ett långsiktigt åtagande på minst två år. De ville sponsra mig och Jocke med arbetstillstånd så att vi kunde stanna i Australien. Kanske kommer vi att ångra oss någon dag... Men vi har kommit fram till att jag ska forsätta titta efter tidsbegränsade jobb, så att vi kan åka hem till senhösten. Så jag forstätter träget att skriva ansökningar och ringa runt. Har nog sökt en 70 jobb nu - skam den som ger sig. I tidningen häromdagen skrev de att detta är den dystraste arbetsmarknaden i landets historia.
Det är inte utan att man funderar på vad som är essensen i livet. Att umgås, vara ute i naturen, njuta av konst och film, äta god mat och ha tid att reflektera... Det verkar inte vara hela svaret på gåtan.
Hoppas att ni börjar skymta några vårteckan där hemma. Vi tänker på er!
