Häromdagen satt jag i univeristetsbiblioteket och pluggade. Det blev lunchdags så det bar av till en av favoritrestaurangerna i området. Med restaurang menas en spartanskt inrädd liten lokal där borden har konstiga vaxdukar. I ett av bakuttrymmena finns en wokpanna och massvis med grönsker. Innan jag lämnar Nanjing måste jag ha en dags praktik i en sånt hål i väggen för att lära mig laga de kinesiska speialitéerna. Eftersom jag den här gången kom in för att käka ensam fick jag ett av de få tvåmannaborden. Det var rusning och i övrigt ganska fullt. Jag hade bara hunnit beställa när det kom in en kinesik man i övre tjugoårsåldern. Alla andra bord var upptagna så han fick slå sig ner vid mig. Han pratade ingen engelska och min obefintliga kinesiska var det inte mkt vi förstod av varandra. Han hade dock med sig en flaska baijiu och ville med kinesisk artighet bjuda lunchgrannen. När kineserna äter och dricker skålas det så fort man tar en sipp och man känner sig riktigt nöjd om man får bjuda. Öl är inte vanligaste måltidstrycken utan placeras efter risvinet som dricks ur vanliga glas. Det är lätt att känna skillnad på ett billigt (dåligt) risvin och ett finare. Är det fint smakar det... inte gått direkt men inte illa heller. Är det ett sämre vin smakar det å andra sidan fördjälvligt. På nått sätt har de fått dessutom fått till det så att desto värre det smakar desto längre sitter den vidriga smaken kvar. Är det riktigt illa har man kvar smaken i gommen när man vaknar dagen därpå, oavsett hur mkt man drack.
Så småning om kom det fram att min bordsgranne var lärare i taekwando, vilket inte riktigt gick ihop med att han söp till under lunchen. Jag blev iaf inbjuden till träningslokalen för ett besök när det passar. Får jag välja lär jag mig hellre kung fu, men det får bli hos Shaolinmunkarna nästa besök.
