Nanjing 2007

Gallery: Shanghai - vacation

adde — Sun, 30 Dec 2007 17:42:00 GMT

New Year's in Shanghai

Jul i Nanjing

adde — Tue, 25 Dec 2007 11:00:00 GMT

Efter att vi fått besök har den lilla bunkern vi bor blivit ordentligt julpyntad. Kanelljus, pepparkakshus, sill och nubbe har flugits in direkt från Sverige med Katjas mamma. Eftersom Kina inte erbjudit nån mysig julkänsla - kineserna puttas, spottar och fräser fortfarande - tänkte jag att det går lika bra att skippa julen ett år. På julafton blev det dock en riktigt trevlig sillunch med de viktigaste tillbehören.

Aftonen blev annorlunda, och kanske lite mer kinesisk. Katja med familj gick till en västerländsk restaurang för att käka skandinaviskt julbord. Har det gått ett år sedan jag käkade julmat kan det lika gärna gå ett år till. Det är inte så att jag haft tillfälle att bli suktad av nån julmat så det hela känns rätt avlägset. Istället spenderade jag julen på egen hand, med Jet Li. Efter like Hong Kong ultravåld kurrade det i magen så det var dags att bestämma vad som i år skulle ersätta julbordet. Några kvarter bort slank jag in på en liten restaurang med simpel mat där jag beställde wookat ris med kyckling för 4 spänn. Stället har inte plats för mer än tio gäster och eftersom det var långt efter kinesiskt middagstid var det så gott som tomt. En gammal gubbe bjöd mig dock att sitta ner vid honom. Som en artig kines ville han bjuda på allt han hade fått till sitt bord. Jag kände mig lite sniken med min tallrik ris då han ville att jag skulle äta av all hans mat. Det konstigaste han beställt var ett fat med pyttesmå räkor. Räkorna var lika stora som en lillfingernagel och stekta med skal och allt som bara vara att tugga och svälja. Dessutom hade han en flaska Baijiu som vi tillslut delat på. Det visade sig att han var en 66 år gammal pensionär och farsa till mannen som driver restaurangen. Trots språkbarriären kunde vi snacka en hel del.

Efter en trevlig middag var det dags att hitta nästa aktivitet. Utanför det tyska bryggeriet träffade jag på ett gäng kinesbrudar som sa att det var fest på universitet då det var dit det bar av. I studentcentret visade det sig att det var både disco och karaoke. Eftersom det var ganska sent för kineserna var det många som höll på att ge sig hem för att bli inlåsta på sina sängkammare. Trots att stället var fullt av universitetsstudenter var det hela som ett stort lågstadiedisco. Det var tryckardags när jag gled in och blev hel paff. Ett rum med slödansande kineser, och de som inte vågat bjuda upp nån satt tysta på stolar utmed väggarna. I karaokerummet var det som valigt lugna ballader som sjöngs i fel tonläge. Det hela erbjöd för mycket av det dåliga för att min glada kropp skulle orka med. Istället gick jag upp och morsade på Wonderful som höll på att plugga. Han blev riktigt rörd över att jag kom förbi på julafton och bjöd på lite te och en trevlig pratstund. Vid midnatt gjorde jag ett nytt försök med discot. Nu hade scenen ändrats och DJ:n spelade schysst musik. Vet inte vad det var för nått men det måste ha varit nått upptempo hippedihopaktigt för jäklar vad jag dansade. Till min glädje fanns det dessutom några kineser som diggade det hela lika mycket som jag. Skönt att få bevis på att det finns potential för bra klubbkvällar även i Nanjing. En kul julafton i Kina kanske leder till att jag hinner med några fler klubbkvällar med mina nya homies.

Allhellgona

adde — Sat, 22 Dec 2007 22:00:00 GMT

Jul är nått som inte existerar i Kina. Då Kinesiska kulturen hade fått sitt fäste gott och väl innan Jesus knatade runt på jorden finns såklart ingen anledning att fira hans födelse. Men är det nått kinserna gillar i dagens Kina så är det att konsumera och spendera. Den som har lite flis vill gärna att det ska synas nu när det är fint att vara rik. Eftersom julen numer handlar om att köpa sig fri från årets samlade skuldkännslor genom materiella klappar kommer säkert högtiden bli alltmer populär i den här delen av världen.

Nått lite annorlunda jag såg den 22:a december var att kineserna har sin egen version av allhelgona. På kvällen av årets mörkaste dag tänder man tillsammans med sin familj små brasor ute på gatan. När jag var på väg hem såg jag först en liten eld, sen en till och en till och förstod att det var mer än ett sammanträffande. Under de senaste veckorna har det sålts små guldfärgade papperskonstellationer som här kommer till nytta. För att ens bortgångna släktingar ska ha pengar i eftervärlden bränner kineserna dessa guldpapper tillsammans med buntvis av falska hundralappar. Skönt för dem att samma valuta är gångbar även i eftervärlden.

Gallery: Winter

adde — Sat, 22 Dec 2007 20:10:00 GMT

Fall turns to winter in Nanjing

Vardag

adde — Thu, 20 Dec 2007 14:29:00 GMT

Häromdagen satt jag i univeristetsbiblioteket och pluggade. Det blev lunchdags så det bar av till en av favoritrestaurangerna i området. Med restaurang menas en spartanskt inrädd liten lokal där borden har konstiga vaxdukar. I ett av bakuttrymmena finns en wokpanna och massvis med grönsker. Innan jag lämnar Nanjing måste jag ha en dags praktik i en sånt hål i väggen för att lära mig laga de kinesiska speialitéerna. Eftersom jag den här gången kom in för att käka ensam fick jag ett av de få tvåmannaborden. Det var rusning och i övrigt ganska fullt. Jag hade bara hunnit beställa när det kom in en kinesik man i övre tjugoårsåldern. Alla andra bord var upptagna så han fick slå sig ner vid mig. Han pratade ingen engelska och min obefintliga kinesiska var det inte mkt vi förstod av varandra. Han hade dock med sig en flaska baijiu och ville med kinesisk artighet bjuda lunchgrannen. När kineserna äter och dricker skålas det så fort man tar en sipp och man känner sig riktigt nöjd om man får bjuda. Öl är inte vanligaste måltidstrycken utan placeras efter risvinet som dricks ur vanliga glas. Det är lätt att känna skillnad på ett billigt (dåligt) risvin och ett finare. Är det fint smakar det... inte gått direkt men inte illa heller. Är det ett sämre vin smakar det å andra sidan fördjälvligt. På nått sätt har de fått dessutom fått till det så att desto värre det smakar desto längre sitter den vidriga smaken kvar. Är det riktigt illa har man kvar smaken i gommen när man vaknar dagen därpå, oavsett hur mkt man drack.
Så småning om kom det fram att min bordsgranne var lärare i taekwando, vilket inte riktigt gick ihop med att han söp till under lunchen. Jag blev iaf inbjuden till träningslokalen för ett besök när det passar. Får jag välja lär jag mig hellre kung fu, men det får bli hos Shaolinmunkarna nästa besök.

Gallery: Field trip: Lusi

adde — Mon, 12 Nov 2007 20:00:00 GMT

Excursion to the coast with a group of Chinese students

Exkursion: Lusi

adde — Mon, 12 Nov 2007 00:00:00 GMT

Hösten har kommit till Nanjing. De löv som sitter kvar på träden har alla blivit gula. När solen inte skiner är det runt tio grader varmt, vilket känns rätt kallt. Det är inte svårt att tänka sig hur det kommer kännas när temperaturen sjunkit ytterligare åtta grader. Det finns ingen isolering i husen och betongblocken som kåkarna består av såväl i skolan som i bostadskvarteret kommer upplevas som rena strålmaskinerna för kyla. En kyla som kommer gnaga sig in mot benmärgen ganska fort. Tack och lov finns gasuppvärmt vatten i lägenheten som räcker till långa duschar. Jag försöker på många sätt vara en god konsument med mijlötänkande och begränsat slösande. Är det nått jag slösar på så är det varmvatten när det duschas: det ska vara kokhett och finns det minsta tillstymmelse till snålande duschmunstycke försvinner terapeutiska effekten av hårt maserande vattenstrålar. Om jag forsätter plocka upp ölburkar från mina polare under sommarmånaderna behåller jag min karma och kan duscha i frid.

Över helgen åkte Katja och jag iväg på en fältkurs med universitetet. Vi var inbjudna att haka på en resa till kusten med studenter i oceanografi som skulle lära sig göra sättningsmätningar m.m. Våran professor bjöd med oss, inte för att delta i undervisningen utan för att få se lite andra delar av Kina. I vetenskaplig mening lärde vi oss inte ett dugg men vi fick se en del av kulturen på närmare håll. Gruppen bestod, förutom oss, av sju kinesiska studenter och en lärarinna, miss Dou. Resan gick till fiskestaden Lusi där vi inkvarterades på ett schysst trestjärningt hotell. I min packning hade jag så gott som hela min garderob eftersom professorn förvarnat om "riktig kinesisk standard". Den standarden är som jag antingen hört eller kanske inbillat mig rätt sjaskig. Efter ett tag är man van att se folk bo i smutsiga små utrymmen långt från västerländsk sanitär standard. Hotellet vi bodde på under resans fyra nätter var ett hotell fullt värt sina tre stjärnor. Hela exkursionen visade sig vara inklusive helpension för oss alla. Allt ingick: från snacks och vattenflaskor till tandborstar handdukar m.m. Med tandborstar menar jag inte de som ligger och väntar på en i hotellbadrummet. Några studenter fick order om att gå och köpa tandborstar, tandkräm, liten handduk och skrivgrejer till samtliga deltagare. Kineserna var rädda att man annars skulle ha nått av dålig kvalité tror jag. Lite daltande kan det tyckas när folk på 20+ ska förses med tandkräm och frukt för att klara sig. På tandkrämstuben stod det Colgate, men den smakade förjäkligt och ger säkert lika mycket kancer som den hotellet erbjöd.

Dagarna spenderade vi vid havet där studenterna gjorde nivåmätningar för att senare kunna rita upp profiler för stranden. Mycket av tiden gick åt till att vänta på att tidvattnet skulle dra sig tillbaka efter en flod då mätningarna inte kunde fortskrida. Det bästa med resan var att komma ut till kusten där man fick andas riktig havslukt och för en gångs skull se det underbara havet. Det kommer alltid kännas instängt att bo i en stad som inte ligger vid en stor sjö eller i kanten av havet. Luften var frisk och horisonten skymdes inte av kinesiskt smog. Bortsett från en dag då vi var (alla kineser hade inte fattat det) uppe klockan fem hade vi alltid sovmorgon. Efter frukost bestående av nudlar och sjukt hårdkokta ägg tog vi våra hyrbilar, inkl. förare, till stranden där vi traskade runt i leran under ebb. På tal om ägg så finns det en konstig grej i den här kulturen: kineser gillar att käka ägg som är antingen helt råa eller kokta i åtta timmar; pest eller kolera?

Vid lunch åkte vi in till nån restaurang där vi gång på gång hade riktigt kinesiska måltider. Borden var alltid runda med en sån där snurrbar bordskiva på. Oavsett om vi käkade lunch eller middag bestod måltiden av en parad av mellan sex och tolv rätter. Alla lite större en-mansportioner som delades bland dem som lyckdes hålla sig framme. Det hela var en galopp i hettsätning där kineserna smaskade i sig allt från komage och blod till små snäckor och räkor. Jag smakade på (så gott som) allt men ibland fick ett litet smakprov räcka. Varje måltid bjöd på en eller flera rätter med någon färsk fisk vilket satt fint efter ett par månaders avhållsamhet. Fisken var alltid pinfärsk men knappast tillagad av några gastronomiska visionärer. Våra kursare satte i sig så gott som allt som ställdes fram. En av de sprödaste tjejerna rensade så gott som en hel fisk själv. Då menar jag inte att hon satt och plockade bort ben o sånt utan totalt slukade firren. Kvar låg tillslut bara ett ledsamt fiskhuvud vid hennes plats. Kineser äter ofta väldigt slaffsigt, vilket iofs. inte är så märkligt eftersom att käka med pinnar är den dummaste idéen som uppkommit i köket. Den här gruppen var inget undantag utan fiskben flög hit och dit och bordet såg vid avslutat mål alltid ut som ett slagfält. Det var minst lika intressant att se hur de åt vissa egendomliga saker som att se hur vissa saker åts egendomligt; de struntade t.ex. mer eller mindre i att skala räkorna: in med hela djuret i munnen, tuggade runt lite för att sedan spotta ut ben och skal direkt på bordet. Själv finner jag inte samma njutning av maten om de käkas så som om man gör som Svenskar är vana vid. Men det är väl bara en inpräntad vanessak. Räkorna var stekta i nån sorts flott och smakade bara steksmuts så det var inte värt att skala nån större mängd.

Efter fyra dagar var det skönt att återvända till Nanjing men ombytet med den friska havsluften har haft en god inverkan. Nu hoppas vi att så snart som möjligt få komma iväg på vår egen studieresa då vi ska börja samla material till vårat projekt.

Macau

adde — Thu, 1 Nov 2007 19:00:00 GMT

Idag åkte jag till Macau. Där regnade det, var grått, trisst och fyllt av pråliga sa väl som sunkiga kasinon. Jag besökte det fetaste kasinot, promenerade runt i regnet mellan butiker käkade en portugisisk bakelse och åkte till Hong Kong igen. Jag hade tänkt spendera en natt i Macau men det kändes inte värt det under omständigheterna. Totalt kostade alltså bakelsen mig 400 spänn. Jag kommer aldrig mer åka så långt för ett bakverk (som dessutom smakar likadant i Nanjing).

Gallery: Hong Kong

adde — Tue, 30 Oct 2007 08:30:00 GMT

Gallery: Shanghai

adde — Sat, 27 Oct 2007 00:00:00 GMT

Gallery: Nanjing by night

adde — Thu, 25 Oct 2007 12:52:00 GMT

Byråkrati när den är som bäst

adde — Wed, 24 Oct 2007 17:30:00 GMT

Sedan jag kom till Nanjing har jag undersökt möjligheten att åka till Hong Kong. Det känns som att Hong Kong är värt ett besök när jag för en gång skull är så nära. Gå runt och morsa på Jackie Chan, förundras av neonljusen, käka all världens mat och kunna ta sig fram med engelska. Mitt problem har varit att jag kommit till Kina med ett visum som tillåter en inpassering i landet. Åker man till Hong Kong från Kina räknas det som att man lämnar Kina, trots att det är samma land. Jag skulle därmed behöva ett nytt visum om jag tog mig dit. Visum ska vara ganska lätta att ordna i Hong Kong, vilket inte heller ska ta särskillt lång tid. För att få ett nytt visum för min lite längre vistelse skulle det dock bli lite för kostsamt för en snål student. När jag för första gången träffade mina professorer här tog jag upp min önskan med dem varpå de sa att de skulle försöka hjälpa mig. I väntan på kursstart har jag kollat upp lite alternativ men i vanlig ordning har kinesernas agerande tagit lite tid. I går verkade lösningen närma sig. Det visade sig att jag genom universitetet kan få ett tillstånd att besöka Hong Kong. Universitetet har skrivit ett brev där det förklaras att jag behöver resa till Hong Kong i forskningssyfte (noggrann undersökning av prisläget på hypermoderna lap-tops och schyssta barer). Med det här pappret ska staten ge mig tillstånd att åka till Hong Kong utan att behöva krångla med mitt visum. Att ansöka om det här tillståndet blev min första resa in i den kinesiska byråkratins underbara värld.

Igår mötte jag Wonderful som tagit emot ett papper ang. mitt ärende, stämplat av universitetet och allt. Vi gav oss ner till den stora polisstationen i stan där man ansöker om pass o.dyl. Kötiden var förvånansvärt kort och vi fick snart ett ansökningsformulär att fylla i. Vi fyllde i lite i taget och frågade emellanåt tjänstemannen om råd. Tillslut var allt ifyllt. Då visade det sig att ansökan inte kunde föras in i systemet eftersom jag inte var registrerad i Nanjing, eller någon annan stanns i Kina för den delen. Att jag inte tänkt på att registrera mig så att kinesiska staten vet var jag håller hus! Det var bara för oss att ta bussen upp till våran stadsdel (Golou) för ett besök på vår lokala polisstation. Registrering var inte så krånglig och dessutom gratis. Vi åkte ner med ett stämplat intyg om registreringen till den stora polisstationen för att få tillståndsansökan accepterad. Vi kommer dit precis i tid för deras två timmars lunchstängning. All kötid och formalia har gjort mig trött och hungrig så vi passar på att ta lunch i området.

När vi strosat runt på stan i två timmar kan vi äntligen slutföra dagens syfte. Tydligen skulle det ta en vecka att få tillståndet från polisen - en vecka som jag inte riktigt har. Det enda vi har hört från vår professor är att kursen startar i början av nov. så jag börjar få ont om tid. Efter att vi fyllt i ytterligare ett papper, den här gången med en anledning till varför jag måste avklara resan till Hong Kong snarast, får vi min ansökan att bli behandlad som ett brådskande ärende. Jag ska nu få mitt tillstånd på fredag. När jag kommer hem har jag ett mejl från professorn som säger att första föreläsningen är på tisdag. Inte en chans att jag hinner med Hong Kong innan dess. Under min vistelse i Kina kommer jag inte få ett bättre tilfälle att åka så långt så jag kommer skippa de första två föreläsningarna för att leva loppan.

Imorgon åker Katja och jag till Shanghai för att se stan och hälsa på nån uppsalabo. På söndag åker jag vidare till Hong Kong och Macau.

Gallery: Nanjing

adde — Tue, 23 Oct 2007 15:00:00 GMT

Engineering studies and travels in China

Nanjing

adde — Sat, 20 Oct 2007 12:24:00 GMT

Det är nu drygt två veckor sedan jag kom till Nanjing. Tåget från Xi'an var lika obekvämt som det från Beijing; enda skillnaden var att resan från Xi'an var mycket längre. I Nanjing var det Miami-hetta som slog emot mig på stationen när jag klev av tåget med stapplande steg. Ännu en gång fick jag kännslan av att jag var på väg mot ett hem. Jag var rätt vilse men hade en adress att lämna till taxichaffisen. Den lilla kinesen som satt bakom ratten hade dock ingen aning om vart jag skulle så vi tog en omväg förbi två hotell där vi frågade om vägen.

Katja och jag är nu sambos för en termin. Vi har en liten sunkig lägenhet om två r.o.k. ett kvarter ifrån universitetsområdet. Allt är inte tipp topp men vi känner oss hemma och det går att ta en varmdusch när man behagar. Mycket mer än så tror jag inte behövs för den här vistelsen. I kvarteret har vi ett litet snabbköp där man kan inhandla förnödenheter så som toapapper eller folköl. På kvällarna efter klockan sex står ett kinesiskt par alldeles runt hörnet från oss och wookar mat för fem yuan (5 spänn). Söks en bredare meny får man gå runt nästa hörn igen där vi har en rad av enkla restauranger á la hål-i-väggen. I grannkvarteret ligger en marknad där vi handlar färska nudlar, grönsaker, tofu eller kött. Vill man nacka sin egen höna kan man göra det med. Över hela stan sitter det folk här och där med sina egna små fruktstånd så sånt finns alltid nära till hands. Här i stan har jag märkt att folk kommer på sina egna sysselsättningar om det är svårt att få jobb. En del spenderar sina dagar med att plocka skräp på gatan. Härom dagen såg jag ett äldre par som höll på att plocka isär en säng för att få virke. Har man pappkartonger att slänga säljer man dem till gumman som handlar med papp. Gäller det glas går man till tanten som handlar med flaskor. En man på hörnet har köpt en stor säck med ris och sitter nu och säljer vidare i lösvikt till den som inte vill gå så långt för att köpa gryn. Folk är bra uppfinningsrika. Vi är så bortskämda i väst att vi har mage att bli uttråkade.

Vi har en hjälp-kines här som bistår oss med lösningar till alla praktiska problem. Hans engelska namn är Wonderful och han är...underbar. Så fort vi har komplikationer ringer vi Wonderful som på ödmjukaste sätt hjälper oss tillrätta. Oavsett om det handlar om att byta glödlampa eller köpa tågbiljetter går han långt för att underlätta våran vistelse.

Jag har hittills fått tre kinesiska vänner: en språkkompis (Ina), en tékompis (Lu Xue Yan) och en pingispolare (Yuxiao Yu). Ina ska lära mig kinesiska under terminens gång vilket inte kommer bli helt lätt. I gengäld ska jag försöka hjälpa henne med engelskan.

Gallery: Huangshan

adde — Thu, 18 Oct 2007 14:00:00 GMT

Yellow Mountain

Gallery: Transsiberian Railway

adde — Fri, 12 Oct 2007 01:27:00 GMT

Gallery: Xi'an

adde — Fri, 5 Oct 2007 19:00:00 GMT

Dust clouds and clay warriors

Xi'an

adde — Fri, 5 Oct 2007 18:10:00 GMT

Efter att ha åkt tåg i 14 timmar var det dags att stiga av i Xi'an. Tåget höll samma standard som pendeltågen från tyska efterkrigstiden vilka tills nyligen trafikerade Stockholm då SL hade brist på vagnar. Jag hade köpt biljett för s.k. hard seat, vilket är den billigaste kategorin och för denna resa det enda alternativet som inte var fullbokat. Efter ett halvt dygn var jag helt ledbruten. Sätet var hårt men värst av allt var att ryggstödet var fastsatt helt lodrätt mot bänken. Det de första sex timmarna var ok men när det kändes lägligt att försöka få lite sömn blev det hela ohållbart. Åtta timmar gick åt till att vända och vrida på sig utan minsta lilla vinst i komfort. När jag stapplade av tåget gick jag raka vägen till biljettluckan för att se när tågen gick till Nanjing. Jag blev förvånad när den första luckan jag provade råkade vara rätt för ändamålet. Till min glädje visade det sig dessutom att det fanns en avgång vid 17:50. Jag hade nu nio timmar på mig att hitta Terra-Cotta äta middag och komma med tåget. Jag vände mig om och gick rakt in i ett trevligt västerländskt par. Hon var britt och han spanjor, båda var jättetrevliga. De hade just ankommit med samma tåg som jag och skulle vidare till nån annan stad. De hade missat att det var hit man åkte för att se Terra-Cotta. Med deras avgång skulle de inte ha tid att leta runt efter sevärdheterna men de kunde assistera mig i att hitta nån engelskspråkig person. Min bästa chans vara att hitta ett hostel eller hotel med flerspråkig personal. Paret råkade ha en flyer från ett hostel de blivit tipsade om så vi började röra oss på direkten. Efter ett tag var de tvugna att ge upp för att istället leta efter föda till sina svältande magar - trots att jag delat med mig av min sista Marabou. Vi var dessutom helt vilse och visste inte var vi befann oss eller vilken riktining vi skulle gå. Jag fick behålla flyern och tog en taxi sista biten för att spara tid. Vandrarhemmet visade sig vara endast ett par kvarter bort. Jag rusade in och drog fram hela historien om hur desperat jag var efter nån som talade engelska, hur lite tid jag hade i stan och hur gärna jag ville se armén utkarvad i lera. För första gången hade jag stött på en kines med humor; efter min utläggning såg hon frågandes ut och sa på väldigt bruten engelska "ssolly no Inglis". Jag skulle precis falla baklänges med mitt uppgivna ansikte när hon bytte min och började skratta istället. Hon blev dagens räddning och hade svaren på alla mina frågor. Jag skulle ta en buss 611 tillbaka till stationen där lokalbuss nr 306 till Terra-Cotta avgick. Det hela skulle bli både bli lätt och billigt eftersom jag inte hade tid för turistbussarna.

Jag gick ut på gatan och hoppade för en yuan på buss 611. Efter ett par hållplatser med bussen visade det sig att jag åkte åt fel håll. Av bussen och invänta nästkommande åt motsatt håll. Kommer till stationen och märker att hållplatsen för buss 306 ligger 60 m från rummet där min ryggsäck ligger incheckad. Så fort jag kommer på bussen somnar jag och sover den knappa timmen det tar att åka till museet/utgrävningen. Det är fortfarande ganska tidigt på förmiddagen så stället är hyffsat lugnt. Det är ganska lätt att köpa studentbiljett för att ta sig in på området. Där inne är utgrävningen uppdelad i tre gropar med hus byggda över som skydd. Ibland när man kommer till såna här platser av världsarvsklass o.dyl. blir man besviken just för att förväntningarna inte lever upp. För mig var det här ett ställe som inte riktigt levde upp till förväntningarna. Det var intressant att se platsen eftersom jag hört om den och jag ångrar inte att jag tog omvägen via Xi'an för att se den. Men allt som allt var den inte vad jag trodde. Inuti varje byggnad finns en grop där soldaterna är mer eller mindre framgrävda. Turisterna får gå runt på en upphöjd bana över gropens kant varifrån man kikar ner på figurerna. Tyvärr är det ju så att turistens värsta fiende - förutom kinesen - är förväntan. Du kommer aldrig nära lersoldaterna och det är långt ifrån den promenad bland soldaterna som jag föreställt mig. Som en god turist läste jag en del informativa skyltar, fotade krigarna men slösade ingen tid på att strosa runt. När jag är äldre kanske jag uppsakttar det hela mer och då kan jag gott åka tillbaka till Xi'an. Då kanske jag har råd med ett stort objektiv så det blir värt att fota det hela.

Bussen till stan var smidig och gav chans till ytteligare sömn. Nästa mål var att hitta ett internetcafé för att kontakta Katja och höra om läget i Nanjing. Jag satte kurs mot det hjälpsamma vandrarhemmet i hopp om att hitta en uppkopplad dator efter vägen. Vad det verkar har Xi'an total avsaknad av internethak. Högst märkligt eftersom varenda pubertal kines är beroende av World of Warcraf. (Det tar sig även upp i åldrarna.) Alla internetcafeer jag besökt hittills har varit fullsatta med kineser upptagna av att söka datorgenererade äventyr med sina virtuella vänner. Det här fenomenet kan iofs. vara svaret på Kinas befolkningsproblem och därmed ersätta enbarnspollicyn. Forsätter Blizzard värva spelare i samma takt kommer Kinas barnfödseltakt så gott som avstanna inom en generation.
Xi'an kanske undgår detta öde eftersom det inte finns några internetcaeer där. Jag kom fram till vandrarhemmet där jag lyckades kolla mejlen. Där hittade jag även Bill o Chris som jag varit på ridtur med i Mongoliet. Vi gav oss ut och käkade middag på en restaurang halvvägs till tågsationen. Beställningen var en total katastrof och vi fick inget som vi ville ha. Halvmätt fick jag småjogga till tåget för att inte bli strandad. Mitt intryck av Xi'an blev ingen höjdare: stan var täckt i ett sandmoln från morgon till kväll. Förutom Terra-Cotta hade den inte mycket att erbjuda (jag frågade aldrig vad mer som fanns.) Att jag inte värderade deras enda sevärdhet så högt kan bero på min sömnbrist eller att jag mest bara vill komma hem till Nanjing. Jag kanske dömde Terra-Cotta lite hårt men det var inget som tågresan inte kunde straffa mig för.

Beijing del 2

adde — Thu, 4 Oct 2007 18:00:00 GMT

2007.09.28 - 2007.10.04, del 2

Efter att ha spenderat några dagar i Beijing utan att ha gjort de stora sevärdheterna kände jag mig pressad att agera traditionell turist. Jag började med att besöka Temple of Heaven som var platsen dit kejsaren bl.a. tog sig en gång om året för att be för ett gott skördeår. Som snål student löste jag bara biljett för att få komma in på området vilket jag tänkte skulle räcka. Väl där inne visade det sig att man behöde betala nytt inträde så fort man vill titta närmare på enstaka byggnader. Som tur var fanns det gått om västerländska grupper med rika vita män och kvinnor som löst gruppbiljett. Här och där var var det bara att invänta kolonnen av bleka turister så kunde man slinka med och slapp betala själv. Jag strosade runt ett tag men hade inte riktigt ro att försöka vara intresserad av de gamla dynastiernas sysselsättning. Istället gick jag ut på gatan och gick till motstående kvarter till ett av de skrikigaste shoppingställena i Beijing. Jag tjackade ett par pjuck för 80 spänn som jag trodde var lite äkta. I samma varuhus sprang jag in i ett tjejgäng från Rosa bussarna - t.o.m. Beijing är en liten stad. Jag hakade på tjejerna för att käka middag och ta ett par öl i närheten av deras hotell. Hela gruppen råkade bo i ett rätt schysst hotell intill det lyxiga shoppingcentret som låg mittemot kvarteret med hutonger där jag lagat dumplings kvällen innan; dessa kontraster.

En annan dag var det dags för Förbjudna staden. När jag nu bodde hos Lee hade jag ingen kanal för att hitta andra vilsna turister att göra sevärdheterna med när jag nu kände för det. Lee hade sitt att stå med och med ett par kommande år i staden hade han ingen brådska med sightseeing. I all min ensamhet (50'000 kineser försummade) löste jag en studentbiljett för att se var de gamla despoterna i mittens rike varit bosatta. För en gångs skull tänkte jag ta till mig en del av historien och hyrde en automatisk ljudguide. Om tyskarna pallar att gå omkring som radiostyrda zombies mellan inskriptioner och tempel dirigerade av en tysk Heman Lindqvist kan väl jag det också. En sån guidning ska funka så att man får en dosa med tillhörande hörlurar att hänga runt halsen. En karta med blinkande dioder på dosan visar vilken plats man är på och i lurarna spelas en pråper brittisk kvinnoröst upp som berättar om platsen. Mina lurar hade en passform som inte var menade för männskliga öron vilket blev det första irritationsmomentet. När det väl gick att höra något handlade det alltid om nån plats som låg där jag inte befann mig. Dessutom berättade rösten mest ovesäntligheter vad det verkade. Det var från början skönt att veta att det skulle vara totalt värdelöst att försöka reklamera skiten, det behövde inte britten berätta - lite visste jag redan om Kina.

Att göra nått i Kina, det kan vara precis vad som helst, kan ibland bli svårt eftersom man alltid har 50'000 kineser omkring sig som alla försöker göra samma sak. Folk är över allt. Det kan vara ok att ha en folksamling omkring sig när man ska tjacka en vattenflaska i snabbköpet, men att ha en folkmassa omkring sig när det är dags för muggen ska egentligen ingen beghöva utsättas för. I Mexico City finns det en jäkla massa människor och I NYC är det folk över allt. Vad dessa städer har gemensamt, tillsammans med alla andra städer är att folk vet hur man beter sig. Så är inte fallet i Kina. Misslyckade kampanjer försöker t.ex. få Peking-borna att stå till höger i rulltrappan. Vidare är det faktum att bilismen ökar kraftigtigast i Kina skrämmande med tanke på att ingen i det här landet kan köra bil. Något så banalt som att inte stå blixt stilla och glo med öppen mun mitt på trottoaren där folk ska gå har dessutom undgått flertalet kineser. Många ställen i världen är ordentligt förorenade. Något som är genomgående för alla utvecklingsländer jag besökt är att det väldigt skräpigt städer. Folk slänger saker var de passar dem och verkar inte bry sig om konsekvenserna. Kina verkar inte var något undantag. Med Kinas ordentliga tillväxt får naturen ta många smällar vilket man lätt kan se med egna ögon i en stad som Beijing. Det mest uppenbara problemet är luftkvalitén i stan. Min första dag i Beijing var solig och varm men en lätt vind svalkade endå lite. Det var trots vinden lite disigt och luften kändes långt ifrån frisk. En annan dag var vädret det samma förutom att vinden inte blåste. Luften kändes mycket tyngre och sikten hade försämrats avsevärt. På gatorna är det många kineser som bär munskydd. Kanske tror de att en bit bomull skyddar dem från kolväten och marknära ozon. Det ska minst sagt bli intressant att studera miljöteknik i det här landet under hösten.

Sista dagen i Beijing var det dags att göra en tur ut till den stora muren. Dagen innan ringde jag upp en av tjejerna jag lagat mat med för att boka in mig på en tur till Badaling för att göra det hela lätt för mig. Annars är det oftast både roligare och billigare att sätta ihop resor på egen hand och se platser på det sätt som lokalborna gör. Klockan sju på morgonen skulle jag bli uppplockad för turen. När jag kom till platsen en kvart för tidigt stod redan en taxischaffis där och väntade. Han snackade ingen engleska så det var svårt att veta om det var mig han väntade på. Med hans mobiltelefon kunde vi ringa guiden för att kolla om allt stämde. Det visade att inget stämde - skulle jag bli förvånad? Tydligen var det Kinas nationaldag så turen var inställd. Eftersom hon inte kläckt ur sig det kvällen innan när jag bokade resan hade jag inget tålamod för ursäkter. Nu var det ingen svårighet att få fram hur jag kunde ta mig till muren på egen hand. Trots en trevlig matkurs åkte visitkortet efter detta ner i första papperskorg. Inne i stan lyckades jag efter lite vilset letande hitta buss 919 till Badaling. Bussarna mot Badaling gick med ca 30 sekunder mellanrum och här fanns det inte en skymt av andra västerlänningar. För 12 yuan fick jag komma med på en av bussarna. Ganska snabbt fick jag flashbacks från Latinamerika där jag för det mesta aldrig hade nån aning om ifall jag faktiskt satt på rätt buss eller om jag passerat min hållplats. Jag slog mig ner bredvid en gammal kinesisk tant på bussen och pekade på bilder från muren för att se om jag hade kommit rätt. Visst hade jag kommit rätt och hon hade dessutom massvis att berätta om den fantasiska muren och dess intressanta historia. Dessvärre pratade hon ingen engelska så förutom att jag satt på bussen till muren fattade jag inte ett jota av hennes långa och entusiastiska utläggningar. När vi hade två km kvar till muren var det stopp på vägen. Vi hade två km av identiska 919:or framför oss på vägen så den sista biten var det bättre att promenera. Som tur var hade jag gått upp kl. sex för det här så tidsmässigt hade jag inte kunnat ligga så mycket bättre till. Vid tiosnåret hade jag kommit upp på muren utan vidare trängsel. Kinesiska muren är ganska otrolig när man väl är där och ser den; så långt man kan se slingrar den sig upp och ner för kullarna som en oändlig berg-o-dalbana. När jag håller på med den inre resan som bäst sätter mina 15 minuter av kändisskap igång att räknas ner. Om alla ska få 15 minuter hade jag hellre tagit mina någon annan stanns. Jag verkade vara den enda västerlänningen som varit dum nog att ta sig till muren på nationaldagen. Än så länge var inte trängseln inte så illa men de mest obstinata kineserna är de som är ute tidigast. Med kinesernas kameror togs det mer kort på mig än på deras mest kända världsarv. Längs promenaden blev jag konstant stoppad för att posera på bild med slumpmässiga kineser. Ibland räckte det med att svara på ett "hello". Jag tror nu att jag vet hur det känns för A-teens när de åker till Asien. Ganska snabbt blir uppmärksamheten tjatig och den smickrande kännslan tynar snabbt bort. Trots att jag hittillsinte inte gjort nått positivt för Kina förutom att spendera lite pengar fick jag höra att jag både var cool och bra. När jag gick effter muren blev strömmen av kineser allt tätare. Av en slump hade jag iaf. valt rätt riktning. När jag började närma mig en avfart från muren hade gångfältet med riktningen jag gick i bredden av en person. Resterande fem meter av murens bredd var fullproppad med kineser som fördades som en enhetlig massa. Bland fem miljoner kineser såg jag fyra västerlänningar på hela muren.

Efter muren var det skönt att återvända till stan och få lite utrymme. Jag var själv lite stolt över att vara tillbaka i Beijing vid halv två-tiden. Då hade jag gjort muren för 49 yuan där allt utom snacks är inkluderat. Bäst av allt var att jag undgick turistbussarna som stannar på diverse meningslösa marknader. Dagen efter åkte jag till tågstationen och låste in väskan på morgonen. Jag hade några dagar innan lyckats köpa en biljett till Xi'an helt på egen hand. För att klara det fanns flertalet prövningar inblandade: först måste man gissa vilken station man ska gå till för att köpa biljetten. När man kommer till den stora tågstationen ska man gissa vilken lucka man ska ställa sig vid. När man ställt sig i kö vid en lucka kommer det direkt 20 kineser och ställer sig framför en. När man armbågat sig fram till luckan får man - språkbarriären till trots - reda på att man står vid fel lucka. Istället ska man prova en lucka som har ett annat tecken. När det här har upprepats vid tre luckor har nästan två timmar passerat. Då börjar man fundera på att åka till flygplatsen där Brittish Airways finns representerat. Där kan man bli förstådd och dessutom få en biljett till Europa vilket är lägligt när man tappat lusten för att se den sketna staden i Kina man egentligen skulle ha tågbiljett till. Eftersom jag ska ha en termin i Kina kände jag mig ganska samlad när jag gick igenom hela proceduren och som belöning kunde jag också köpa biljetten jag ville ha. Hela proceduren var krävande men kändes endå ganska värd mödan. När jag började bli på gott humör igen visade det sig att avresedatumet på min biljett inte alls stämde. Därmed fick jag leta upp båset för återköp, som ligger på ett helt annat ställe än biljettluckorna. Jag lyckades göra ett återköp och tack vare de gångna timmarnas knuffande visste jag hur man köper biljett och gjorde om det hela på halva tiden. Nog om biljettköp, det viktiga var att jag hade biljett från Beijing. Jag hade lämnat väskan och tog mig in till stan och tjackade ett par nya dojjer. Gympaskorna jag köpt tidigare visade sig vara helfejk och var gjorda av plast istället för läder. De andades inte alls och efter att till fots ha sett hela centrala Beijing hade jag världens största blåsa på
foten. Jag gick till en riktig affär och köpte ett par äkta skor för några hundralappar.

Nu var min tur längs transsibiriska järnvägen slut och jag skulle snart påbörja min riktiga vistelse i Kina. De tre gångna veckorna på luffen kändes som tre månader med tanke på hur mycket jag hade gjort; det blir en del intryck att smälta när man reser från Sverige till Kina via Finland, Ryssland och Mongoliet. Efter en natt på tåget tänkte jag se Terra-Cotta-armén och sedan ta mig till Nanjing så snabbt som möjligt. Bäst av allt var att jag nu skulle lämna Beijing.

Beijing

adde — Thu, 4 Oct 2007 10:00:00 GMT

2007.09.28 - 2007.10.04, del 1

På tåget mellan Ulan Bator och Beijing var jag placerad i vagnen med Rosa Bussarna som tydligen inte alls åker buss. Kupén delade jag med söta skånskan Ninna, dalkarlen Jonas och smålänngen Stefan. Hela kännslan under med tågresan var nu annorlunda. Efter första veckan på tåget med efterföljande dagar i Mongoliet kändes kroppen nu restrött. Med Kina så nära började jag på sätt och vis närma mig målet. Min fasta punkt under det kommande kvartalet kommer vara i Nanjing så det kändes lite som att jag var på väg hem. Innan resan hade jag hört att kina med dess enorma population kan tära på tålamodet. Engelska funkar sällan och kineserna ska i sin mångfald kunna bli lite mycket. Jag var nu sugen på att komma fram för att installera mig samt påbörja den kulturella anamningen av Kina. Bortsett från vagn nr 6 var tåget den här gången så gott som tomt på svenskar. Istället var tåget till bredden fyllt med medelålders grymtande fransoser. P.g.a. min dåliga franska och kännslan av att vara lite färdigrest gav avlsutningen på transsibiriska mer läsning än konstant socialt umgänge. Sista biten av rälsen i Mongoliet gick i utkanten av Gobiöknen. Till min förvåning fanns det fortfarande gott om folk som ännu inte tröttnat på att stå halvt hängandes utanför fönstrena för att fota tåget när det likt en orm slingrade sig fram efter spåret. Tack vare dessa medpassagerare fick vi även med oss en bra bit av öknen in i tåget.

Efter ca 20 timmar på tåget anlände vi Beijing. På måfå hittade jag ett vandrarhem i östra delen av den gigantiska stan. I NYC är kvarteren stora, i Beijing är de gigantiska. Att gå två cm på turistkartan kan gott ta trekvart ute på gatan. Efter incheckning var det bara att bege sig ut och leta efter godtagbart käk. Under höga förväntningar blev det en jakt på första måltiden med äkta kinakrubb. Efter ett kvarter föll valet på en cafeteria högst upp i ett shoppingcenter. Så fort huvudet stack upp ovanför rulltrappan började matpersonalen skrika efter en. Som tur var hade jag blivit förvarnad om påfrestningarna ett besök i Kina innebär. Jag lyckades slingra mig ifrån de mest högljudda stånden och fick till slut tag i en läcker portion wook för 12 spänn. Förmodligen var det dyrt.

Eftermiddagen spenderades på gående fot. Många intryck skulle smältas och det kändes nära på överväldigande att faktiskt vara på plats i Asien. Jag avklarade ingen stor eller speciellt sevärd del av stan, det kändes bara skönt att trosa runt i ett lugnt tempo. Mot kvällen dök jag in på en liten restaurang för att käka middag, tog en bira och gjorde sedan min internet-business. Fredagskvällen till trots var jag nu jäkligt trött efter allt resande och var inte upplagd för hett tjingtjong barhäng. Det bar istället av tillbaka till vandrarhemmet för att få duscha och sova i en riktig säng igen. I sexbäddsrummet var bara en svesk kille hemma. Björn som han hette hade kommit söderifrån och hade lite goda råd om Hongkong och Macau när det gäller ev. datorköp. Tydligen hade vi två amerikaner och en kanadensare i rummet men de var förmodligen ute o svirade. Klockan var ett och jag var jäkligt trött. Det är inte helt kul att gå och lägga sig när man vet att förr eller senare kommer tre fulla idioter ramla in för att lägga sig. Jag somnade åtminstonde snabbt. Men mded min vanliga tur hann jag bara sova ett par timmar innan dörren flög upp och nån slubblade över tröskeln. Entren var en typisk insmygning av nån som är packad och gör allt för att inte göra nått ljud men istället gör allt oväsen som går; en stol välte, en mugg krashade i golvet, men värst av allt var att jag vaknade. Det hördes att det var två personer kommit in men jag brydde mig inte om att se efter vilka. Det verkade tyvärr uppenbart att killen fått med sig en brud hem. Inte direkt stilfullt att ta med sig en brud till en sovsal med skitiga backpackers, men måste man så måste man väl. Jag lyckas somna om nästan på en gång. Är det nått som är vidrigt så är det att vakna upp och känna lukten av sex, särskillt om man själv inte är inblandad. Det har aldrig hänt mig tidigare och jag vill aldrig uppleva det igen. När jag vaknar efter en stunds sömn hör jag ett irriterande knarrande från en av underslafarna. FAN! Nu är jag inte bara trött, jag blir less och är dessutom pissnödig. Jag går upp och tar mig ut till toaletten vilket kärleksparet inte verkar bry sig om. En minut senare är jag tillbaka och lägger mig i sängen med huvudet under kudden. Hörlurarna fram. Jag är just på väg att somna när jag vrider mig lite för att bli mer bekväm. Då flyger kinesbruden som just nuppat över till min säng och försöker greppa tag i mig. Bort bort - vad i helvete tror hon? - "NO, you get the fuck away me". Jag puttar bort henne och hon fattar vinken. Precis då öppnas dörren på nytt och kannedicken kommer in. Bruden flyger nu på honom istället. Han är till skillnad från mig inbjudande till hennes påstridighet så nu hoppar nya konstellationen in i en av underslafarna. Det hela börjar bli för mycket att palla med, och då har det hela redan gått ganska långt. Det känns nu uppenbart att imbecillen till jenkare inte lyckats få napp på krogen utan dragit med sig en hora hem. Runda nummer två var klar på en minut, just när en tredje person kliver in i rummet. Även han får erbjudandet om en runda och även han tackar ja. Jag drar upp volymen i lurarna och somnar. Morgonen efter har Björn dragit, säkert halvt vettskrämd. Det framkommer att de båda amerikanare inte bara är idioter utan även brorsor. Kanadensaren är uppenbarligen bara vilsen. I min bok började amerikaner få ett bra rennomé. Det finns ignoranta amerikaner, precis som det finns idioter till svenskar såväl som holländare. (Förmodligen procentuellt fler holländare.) De trångsynta amerikanerna tenderar dock att hålla sig på sin egen kontinent så de flesta amerikaner jag träffat på resande fot är öppna och ofta bildade. Nu har den sämre varianten börjat utnumrera den trevligare. Jag har som tur är långt kvar innan jag tappar hoppet.

Förljande dagar promenerade jag runt i Beijing. Under tre dagar gjorde jag försök att gå in och kolla på Förbjudna Staden. Problemet var att jag alltid kom dit under sen eftermiddag då det är en timme kvar till entrén stänger. Första dagen kom en kinestjej fram för att prata lite. Hon verkade trevlig och kunde lite engelska. Efter ett tag märktes det att hon ville få med mig till ett galleri för att tjäna lite provision. Det gick jag inte med på men tyckte vi kunde promenera runt lite. Förbjudna Staden höll på att stänga så dit var det ingen idé att ta sig. Jag föreslog en te-fika för att sitta ner och snacka lite men det verkade vara lite svårt att få till. Hon kanske fattade att hon inte skulle tjäna några stålar på mitt sällskap idag. Det kan också varit det att hon var väldigt kristen och typ inte förstod sig på att hänga lite. Medan vi promenerade bombarderade jag henne av ren nyfikenhet med frågor om landet och kulturen. Det är så mycket jag vill veta om vad kineser gör på fritiden, vad de käkar och hur de ser på samhället. På frågan om vilken musik hon gillade svarade hon "Praise the lord". Jag tog avsked och gick vi gick åt olika håll.

Andra dagen jag var utanför Förbjudna Staden kom ytterligare en kinesbrud fram för att erbjuda diverse guidningar. Runt de stora turiststråken är det brukligt att folk drar i turister för att sälja på diverse skräp eller sälja in personliga turer runt sevärdheterna. Sånt är bara att vänja sig vid men gillar man gruppaktiviteter går det nog att förhandla till sig ett hyfsat pris. Jag tyckte mest att det var kul att prata med lokalfolket så jag tog min tid att prata. Jag har bl.a. hört att kineser vanligtvis är reserverade; de kramas t.ex. inte som svenskar gör och bjuder inte ut folk. Med mitt intresse för mat tyckte jag att det var läga att lära mig lite om det kinesiska köket. Jag presenterade alltså idén att jag inte vill betala för nån guidning men att jag istället kan följa med henne hem för att lära mig laga lite mat. Trevligt nog gick förslaget hem och hon tackade ja varpå en av hennes kompisar dök upp för att haka på. Kineser kan tydligen välja sina västerländska namn som de behagar. Min erfarenhet är att det gärna blir amerikanska 70-talsnamn. De här tjejerna hette Cherry och Susan. Vi promenerade och åkte lite buss för att komma hem till Cherry som bodde i de vanligare hutongerna. Där bestod kåkarna av betongplattor som ställts upp mot varandra med plåttak vilandes ovanpå. I vissa länder skulle det kallas slum men i Beijing är de nog helt ok, kåkstäderna har jag nog hittills varit långt ifrån. Bara ett kvarter från ett av de lyxigare varuhusen låg Susans enrumslägenhet. Den var kanske 14 kv.m och delades på två personer. Varför vi gick dit vet jag inte för vi var snart på väg igen för att gå över till ett annat hus i området. Där var det ytterligare ett gäng kinesbrudar som väntade. Svårt att säga om de väntade på mat eller på den hemliga gästen. Alla hade namn i samma stil som de första två men med mitt usla minne hade jag redan fyllt dagskvoten för namninlärning. Vi lagade dumplings med fläsk och grönsaksfyllning vilket är den kinesiska versionen av ravioli. Jag fick en trevlig kväll och lyckades komma lite närmare den kinesiska kulturen. Som tur var råkade de flesta av tjejerna vara guider och kunde prata tillräckligt god engelska för att klara kvällen.

Vid den här tidpunkten lyckades jag lösa med boendesituation. Det kändes ohållbart att bo på vandrarhemmet med torskkvartetten samtidigt som jag gärna kom undan billigare. Genom att soffsurfa via webben (couchsurfing.com) lyckades jag hitta Lee som kommit till Kina ganska nyligen för att doktorera vid Beijing University. Hos honom fick jag kvarta på en luftmadrass i resterande tre nätter. Lee hade redan några polare, en tjeckisk brud och en amerikan, som gärna dansade och drack lite bira om kvällarna. Ingen var kines men gänget var trevligt så jag fick med mig ett gott intryck av staden tillslut. Tack vare dem hittade jag Beijings "Södermalm" där det fanns schyssta wi-fi-fik och hemtrevliga butiker. Att hitta såna stadsdelar blir ibland ett delmål i mina stadsbesök. Kanske inte riktigt ett mål men åtminstånde upplyftande fynd.