Hösten har kommit till Nanjing. De löv som
sitter kvar på träden har alla blivit gula. När solen inte skiner är
det runt tio grader varmt, vilket känns rätt kallt. Det är inte svårt
att tänka sig hur det kommer kännas när temperaturen sjunkit
ytterligare åtta grader. Det finns ingen isolering i husen och
betongblocken som kåkarna består av såväl i skolan som i
bostadskvarteret kommer upplevas som rena strålmaskinerna för kyla. En
kyla som kommer gnaga sig in mot benmärgen ganska fort. Tack och lov
finns gasuppvärmt vatten i lägenheten som räcker till långa duschar.
Jag försöker på många sätt vara en god konsument med mijlötänkande och
begränsat slösande. Är det nått jag slösar på så är det varmvatten när
det duschas: det ska vara kokhett och finns det minsta tillstymmelse
till snålande duschmunstycke försvinner terapeutiska effekten av hårt
maserande vattenstrålar. Om jag forsätter plocka upp ölburkar från mina
polare under sommarmånaderna behåller jag min karma och kan duscha i
frid.
Över helgen åkte Katja och jag iväg på en fältkurs med
universitetet. Vi var inbjudna att haka på en resa till kusten med
studenter i oceanografi som skulle lära sig göra sättningsmätningar
m.m. Våran professor bjöd med oss, inte för att delta i undervisningen
utan för att få se lite andra delar av Kina. I vetenskaplig mening
lärde vi oss inte ett dugg men vi fick se en del av kulturen på närmare
håll. Gruppen bestod, förutom oss, av sju kinesiska studenter och en
lärarinna, miss Dou. Resan gick till fiskestaden Lusi där vi
inkvarterades på ett schysst trestjärningt hotell. I min packning hade
jag så gott som hela min garderob eftersom professorn förvarnat om
"riktig kinesisk standard". Den standarden är som jag antingen hört
eller kanske inbillat mig rätt sjaskig. Efter ett tag är man van att se
folk bo i smutsiga små utrymmen långt från västerländsk sanitär
standard. Hotellet vi bodde på under resans fyra nätter var ett hotell
fullt värt sina tre stjärnor. Hela exkursionen visade sig vara
inklusive helpension för oss alla. Allt ingick: från snacks och
vattenflaskor till tandborstar handdukar m.m. Med tandborstar menar jag
inte de som ligger och väntar på en i hotellbadrummet. Några studenter
fick order om att gå och köpa tandborstar, tandkräm, liten handduk och
skrivgrejer till samtliga deltagare. Kineserna var rädda att man annars
skulle ha nått av dålig kvalité tror jag. Lite daltande kan det tyckas
när folk på 20+ ska förses med tandkräm och frukt för att klara sig. På
tandkrämstuben stod det Colgate, men den smakade förjäkligt och ger
säkert lika mycket kancer som den hotellet erbjöd.
Dagarna
spenderade vi vid havet där studenterna gjorde nivåmätningar för att
senare kunna rita upp profiler för stranden. Mycket av tiden gick åt
till att vänta på att tidvattnet skulle dra sig tillbaka efter en flod
då mätningarna inte kunde fortskrida. Det bästa med resan var att komma
ut till kusten där man fick andas riktig havslukt och för en gångs
skull se det underbara havet. Det kommer alltid kännas instängt att bo
i en stad som inte ligger vid en stor sjö eller i kanten av havet.
Luften var frisk och horisonten skymdes inte av kinesiskt smog.
Bortsett från en dag då vi var (alla kineser hade inte fattat det) uppe
klockan fem hade vi alltid sovmorgon. Efter frukost bestående av nudlar
och sjukt hårdkokta ägg tog vi våra hyrbilar, inkl. förare, till
stranden där vi traskade runt i leran under ebb. På tal om ägg så finns
det en konstig grej i den här kulturen: kineser gillar att käka ägg som
är antingen helt råa eller kokta i åtta timmar; pest eller kolera?
Vid
lunch åkte vi in till nån restaurang där vi gång på gång hade riktigt
kinesiska måltider. Borden var alltid runda med en sån där snurrbar
bordskiva på. Oavsett om vi käkade lunch eller middag bestod måltiden
av en parad av mellan sex och tolv rätter. Alla lite större
en-mansportioner som delades bland dem som lyckdes hålla sig framme.
Det hela var en galopp i hettsätning där kineserna smaskade i sig allt
från komage och blod till små snäckor och räkor. Jag smakade på (så
gott som) allt men ibland fick ett litet smakprov räcka. Varje måltid
bjöd på en eller flera rätter med någon färsk fisk vilket satt fint
efter ett par månaders avhållsamhet. Fisken var alltid pinfärsk men
knappast tillagad av några gastronomiska visionärer. Våra kursare satte
i sig så gott som allt som ställdes fram. En av de sprödaste tjejerna
rensade så gott som en hel fisk själv. Då menar jag inte att hon satt
och plockade bort ben o sånt utan totalt slukade firren. Kvar låg
tillslut bara ett ledsamt fiskhuvud vid hennes plats. Kineser äter ofta
väldigt slaffsigt, vilket iofs. inte är så märkligt eftersom att käka
med pinnar är den dummaste idéen som uppkommit i köket. Den här gruppen
var inget undantag utan fiskben flög hit och dit och bordet såg vid
avslutat mål alltid ut som ett slagfält. Det var minst lika intressant
att se hur de åt vissa egendomliga saker som att se hur vissa saker åts
egendomligt; de struntade t.ex. mer eller mindre i att skala räkorna:
in med hela djuret i munnen, tuggade runt lite för att sedan spotta ut
ben och skal direkt på bordet. Själv finner jag inte samma njutning av
maten om de käkas så som om man gör som Svenskar är vana vid. Men det
är väl bara en inpräntad vanessak. Räkorna var stekta i nån sorts flott
och smakade bara steksmuts så det var inte värt att skala nån större
mängd.
Efter
fyra dagar var det skönt att återvända till Nanjing men ombytet med den
friska havsluften har haft en god inverkan. Nu hoppas vi att så snart
som möjligt få komma iväg på vår egen studieresa då vi ska börja samla
material till vårat projekt.
