Nanjing 2007 Exchange studies in Nanjing, China, autumn 2007. To get there I travel the Transsiberian Railway across Asia. Togehter with a mate from Uppsala I will discover some of what China has to offer.

2007.09.28 - 2007.10.04, del 2

Efter att ha spenderat några dagar i Beijing utan att ha gjort de stora sevärdheterna kände jag mig pressad att agera traditionell turist. Jag började med att besöka Temple of Heaven som var platsen dit kejsaren bl.a. tog sig en gång om året för att be för ett gott skördeår. Som snål student löste jag bara biljett för att få komma in på området vilket jag tänkte skulle räcka. Väl där inne visade det sig att man behöde betala nytt inträde så fort man vill titta närmare på enstaka byggnader. Som tur var fanns det gått om västerländska grupper med rika vita män och kvinnor som löst gruppbiljett. Här och där var var det bara att invänta kolonnen av bleka turister så kunde man slinka med och slapp betala själv. Jag strosade runt ett tag men hade inte riktigt ro att försöka vara intresserad av de gamla dynastiernas sysselsättning. Istället gick jag ut på gatan och gick till motstående kvarter till ett av de skrikigaste shoppingställena i Beijing. Jag tjackade ett par pjuck för 80 spänn som jag trodde var lite äkta. I samma varuhus sprang jag in i ett tjejgäng från Rosa bussarna - t.o.m. Beijing är en liten stad. Jag hakade på tjejerna för att käka middag och ta ett par öl i närheten av deras hotell. Hela gruppen råkade bo i ett rätt schysst hotell intill det lyxiga shoppingcentret som låg mittemot kvarteret med hutonger där jag lagat dumplings kvällen innan; dessa kontraster.

En annan dag var det dags för Förbjudna staden. När jag nu bodde hos Lee hade jag ingen kanal för att hitta andra vilsna turister att göra sevärdheterna med när jag nu kände för det. Lee hade sitt att stå med och med ett par kommande år i staden hade han ingen brådska med sightseeing. I all min ensamhet (50'000 kineser försummade) löste jag en studentbiljett för att se var de gamla despoterna i mittens rike varit bosatta. För en gångs skull tänkte jag ta till mig en del av historien och hyrde en automatisk ljudguide. Om tyskarna pallar att gå omkring som radiostyrda zombies mellan inskriptioner och tempel dirigerade av en tysk Heman Lindqvist kan väl jag det också. En sån guidning ska funka så att man får en dosa med tillhörande hörlurar att hänga runt halsen. En karta med blinkande dioder på dosan visar vilken plats man är på och i lurarna spelas en pråper brittisk kvinnoröst upp som berättar om platsen. Mina lurar hade en passform som inte var menade för männskliga öron vilket blev det första irritationsmomentet. När det väl gick att höra något handlade det alltid om nån plats som låg där jag inte befann mig. Dessutom berättade rösten mest ovesäntligheter vad det verkade. Det var från början skönt att veta att det skulle vara totalt värdelöst att försöka reklamera skiten, det behövde inte britten berätta - lite visste jag redan om Kina.

Att göra nått i Kina, det kan vara precis vad som helst, kan ibland bli svårt eftersom man alltid har 50'000 kineser omkring sig som alla försöker göra samma sak. Folk är över allt. Det kan vara ok att ha en folksamling omkring sig när man ska tjacka en vattenflaska i snabbköpet, men att ha en folkmassa omkring sig när det är dags för muggen ska egentligen ingen beghöva utsättas för. I Mexico City finns det en jäkla massa människor och I NYC är det folk över allt. Vad dessa städer har gemensamt, tillsammans med alla andra städer är att folk vet hur man beter sig. Så är inte fallet i Kina. Misslyckade kampanjer försöker t.ex. få Peking-borna att stå till höger i rulltrappan. Vidare är det faktum att bilismen ökar kraftigtigast i Kina skrämmande med tanke på att ingen i det här landet kan köra bil. Något så banalt som att inte stå blixt stilla och glo med öppen mun mitt på trottoaren där folk ska gå har dessutom undgått flertalet kineser. Många ställen i världen är ordentligt förorenade. Något som är genomgående för alla utvecklingsländer jag besökt är att det väldigt skräpigt städer. Folk slänger saker var de passar dem och verkar inte bry sig om konsekvenserna. Kina verkar inte var något undantag. Med Kinas ordentliga tillväxt får naturen ta många smällar vilket man lätt kan se med egna ögon i en stad som Beijing. Det mest uppenbara problemet är luftkvalitén i stan. Min första dag i Beijing var solig och varm men en lätt vind svalkade endå lite. Det var trots vinden lite disigt och luften kändes långt ifrån frisk. En annan dag var vädret det samma förutom att vinden inte blåste. Luften kändes mycket tyngre och sikten hade försämrats avsevärt. På gatorna är det många kineser som bär munskydd. Kanske tror de att en bit bomull skyddar dem från kolväten och marknära ozon. Det ska minst sagt bli intressant att studera miljöteknik i det här landet under hösten.

Sista dagen i Beijing var det dags att göra en tur ut till den stora muren. Dagen innan ringde jag upp en av tjejerna jag lagat mat med för att boka in mig på en tur till Badaling för att göra det hela lätt för mig. Annars är det oftast både roligare och billigare att sätta ihop resor på egen hand och se platser på det sätt som lokalborna gör. Klockan sju på morgonen skulle jag bli uppplockad för turen. När jag kom till platsen en kvart för tidigt stod redan en taxischaffis där och väntade. Han snackade ingen engleska så det var svårt att veta om det var mig han väntade på. Med hans mobiltelefon kunde vi ringa guiden för att kolla om allt stämde. Det visade att inget stämde - skulle jag bli förvånad? Tydligen var det Kinas nationaldag så turen var inställd. Eftersom hon inte kläckt ur sig det kvällen innan när jag bokade resan hade jag inget tålamod för ursäkter. Nu var det ingen svårighet att få fram hur jag kunde ta mig till muren på egen hand. Trots en trevlig matkurs åkte visitkortet efter detta ner i första papperskorg. Inne i stan lyckades jag efter lite vilset letande hitta buss 919 till Badaling. Bussarna mot Badaling gick med ca 30 sekunder mellanrum och här fanns det inte en skymt av andra västerlänningar. För 12 yuan fick jag komma med på en av bussarna. Ganska snabbt fick jag flashbacks från Latinamerika där jag för det mesta aldrig hade nån aning om ifall jag faktiskt satt på rätt buss eller om jag passerat min hållplats. Jag slog mig ner bredvid en gammal kinesisk tant på bussen och pekade på bilder från muren för att se om jag hade kommit rätt. Visst hade jag kommit rätt och hon hade dessutom massvis att berätta om den fantasiska muren och dess intressanta historia. Dessvärre pratade hon ingen engelska så förutom att jag satt på bussen till muren fattade jag inte ett jota av hennes långa och entusiastiska utläggningar. När vi hade två km kvar till muren var det stopp på vägen. Vi hade två km av identiska 919:or framför oss på vägen så den sista biten var det bättre att promenera. Som tur var hade jag gått upp kl. sex för det här så tidsmässigt hade jag inte kunnat ligga så mycket bättre till. Vid tiosnåret hade jag kommit upp på muren utan vidare trängsel. Kinesiska muren är ganska otrolig när man väl är där och ser den; så långt man kan se slingrar den sig upp och ner för kullarna som en oändlig berg-o-dalbana. När jag håller på med den inre resan som bäst sätter mina 15 minuter av kändisskap igång att räknas ner. Om alla ska få 15 minuter hade jag hellre tagit mina någon annan stanns. Jag verkade vara den enda västerlänningen som varit dum nog att ta sig till muren på nationaldagen. Än så länge var inte trängseln inte så illa men de mest obstinata kineserna är de som är ute tidigast. Med kinesernas kameror togs det mer kort på mig än på deras mest kända världsarv. Längs promenaden blev jag konstant stoppad för att posera på bild med slumpmässiga kineser. Ibland räckte det med att svara på ett "hello". Jag tror nu att jag vet hur det känns för A-teens när de åker till Asien. Ganska snabbt blir uppmärksamheten tjatig och den smickrande kännslan tynar snabbt bort. Trots att jag hittillsinte inte gjort nått positivt för Kina förutom att spendera lite pengar fick jag höra att jag både var cool och bra. När jag gick effter muren blev strömmen av kineser allt tätare. Av en slump hade jag iaf. valt rätt riktning. När jag började närma mig en avfart från muren hade gångfältet med riktningen jag gick i bredden av en person. Resterande fem meter av murens bredd var fullproppad med kineser som fördades som en enhetlig massa. Bland fem miljoner kineser såg jag fyra västerlänningar på hela muren.

Efter muren var det skönt att återvända till stan och få lite utrymme. Jag var själv lite stolt över att vara tillbaka i Beijing vid halv två-tiden. Då hade jag gjort muren för 49 yuan där allt utom snacks är inkluderat. Bäst av allt var att jag undgick turistbussarna som stannar på diverse meningslösa marknader. Dagen efter åkte jag till tågstationen och låste in väskan på morgonen. Jag hade några dagar innan lyckats köpa en biljett till Xi'an helt på egen hand. För att klara det fanns flertalet prövningar inblandade: först måste man gissa vilken station man ska gå till för att köpa biljetten. När man kommer till den stora tågstationen ska man gissa vilken lucka man ska ställa sig vid. När man ställt sig i kö vid en lucka kommer det direkt 20 kineser och ställer sig framför en. När man armbågat sig fram till luckan får man - språkbarriären till trots - reda på att man står vid fel lucka. Istället ska man prova en lucka som har ett annat tecken. När det här har upprepats vid tre luckor har nästan två timmar passerat. Då börjar man fundera på att åka till flygplatsen där Brittish Airways finns representerat. Där kan man bli förstådd och dessutom få en biljett till Europa vilket är lägligt när man tappat lusten för att se den sketna staden i Kina man egentligen skulle ha tågbiljett till. Eftersom jag ska ha en termin i Kina kände jag mig ganska samlad när jag gick igenom hela proceduren och som belöning kunde jag också köpa biljetten jag ville ha. Hela proceduren var krävande men kändes endå ganska värd mödan. När jag började bli på gott humör igen visade det sig att avresedatumet på min biljett inte alls stämde. Därmed fick jag leta upp båset för återköp, som ligger på ett helt annat ställe än biljettluckorna. Jag lyckades göra ett återköp och tack vare de gångna timmarnas knuffande visste jag hur man köper biljett och gjorde om det hela på halva tiden. Nog om biljettköp, det viktiga var att jag hade biljett från Beijing. Jag hade lämnat väskan och tog mig in till stan och tjackade ett par nya dojjer. Gympaskorna jag köpt tidigare visade sig vara helfejk och var gjorda av plast istället för läder. De andades inte alls och efter att till fots ha sett hela centrala Beijing hade jag världens största blåsa på
foten. Jag gick till en riktig affär och köpte ett par äkta skor för några hundralappar.

Nu var min tur längs transsibiriska järnvägen slut och jag skulle snart påbörja min riktiga vistelse i Kina. De tre gångna veckorna på luffen kändes som tre månader med tanke på hur mycket jag hade gjort; det blir en del intryck att smälta när man reser från Sverige till Kina via Finland, Ryssland och Mongoliet. Efter en natt på tåget tänkte jag se Terra-Cotta-armén och sedan ta mig till Nanjing så snabbt som möjligt. Bäst av allt var att jag nu skulle lämna Beijing.