2007.09.28 - 2007.10.04, del 1
På
tåget mellan Ulan Bator och Beijing var jag placerad i vagnen med Rosa
Bussarna som tydligen inte alls åker buss. Kupén delade jag med söta
skånskan Ninna, dalkarlen Jonas och smålänngen Stefan. Hela kännslan
under med tågresan var nu annorlunda. Efter första veckan på tåget med
efterföljande dagar i Mongoliet kändes kroppen nu restrött. Med Kina så nära började jag på sätt och vis närma mig målet. Min fasta punkt
under det kommande kvartalet kommer vara i Nanjing så det kändes lite
som att jag var på väg hem. Innan resan hade jag hört att kina med dess
enorma population kan tära på tålamodet. Engelska funkar sällan och
kineserna ska i sin mångfald kunna bli lite mycket. Jag var nu sugen på
att komma fram för att installera mig samt påbörja den kulturella
anamningen av Kina. Bortsett från vagn nr 6 var tåget den här gången så
gott som tomt på svenskar. Istället var tåget till bredden fyllt med
medelålders grymtande fransoser. P.g.a. min dåliga franska och kännslan
av att vara lite färdigrest gav avlsutningen på transsibiriska mer
läsning än konstant socialt umgänge. Sista biten av rälsen i Mongoliet
gick i utkanten av Gobiöknen. Till min förvåning fanns det fortfarande
gott om folk som ännu inte tröttnat på att stå halvt hängandes utanför
fönstrena för att fota tåget när det likt en orm slingrade sig fram
efter spåret. Tack vare dessa medpassagerare fick vi även med oss en
bra bit av öknen in i tåget.
Efter
ca 20 timmar på tåget anlände vi Beijing. På måfå hittade jag ett
vandrarhem i östra delen av den gigantiska stan. I NYC är kvarteren
stora, i Beijing är de gigantiska. Att gå två cm på turistkartan kan
gott ta trekvart ute på gatan. Efter incheckning var det bara att bege
sig ut och leta efter godtagbart käk. Under höga förväntningar blev det
en jakt på första måltiden med äkta kinakrubb. Efter ett kvarter föll
valet på en cafeteria högst upp i ett shoppingcenter. Så fort huvudet
stack upp ovanför rulltrappan började matpersonalen skrika efter en.
Som tur var hade jag blivit förvarnad om påfrestningarna ett besök i
Kina innebär. Jag lyckades slingra mig ifrån de mest högljudda stånden
och fick till slut tag i en läcker portion wook för 12 spänn.
Förmodligen var det dyrt.
Eftermiddagen
spenderades på gående fot. Många intryck skulle smältas och det kändes
nära på överväldigande att faktiskt vara på plats i Asien. Jag
avklarade ingen stor eller speciellt sevärd del av stan, det kändes
bara skönt att trosa runt i ett lugnt tempo. Mot kvällen dök jag in på
en liten restaurang för att käka middag, tog en bira och gjorde sedan
min internet-business. Fredagskvällen till trots var jag nu jäkligt
trött efter allt resande och var inte upplagd för hett tjingtjong
barhäng. Det bar istället av tillbaka till vandrarhemmet för att få
duscha och sova i en riktig säng igen. I sexbäddsrummet var bara en
svesk kille hemma. Björn som han hette hade kommit söderifrån och hade
lite goda råd om Hongkong och Macau när det gäller ev. datorköp.
Tydligen hade vi två amerikaner och en kanadensare i rummet men de var
förmodligen ute o svirade. Klockan var ett och jag var jäkligt trött.
Det är inte helt kul att gå och lägga sig när man vet att förr eller
senare kommer tre fulla idioter ramla in för att lägga sig. Jag somnade
åtminstonde snabbt. Men mded min vanliga tur hann jag bara sova ett par
timmar innan dörren flög upp och nån slubblade över tröskeln. Entren
var en typisk insmygning av nån som är packad och gör allt för att inte
göra nått ljud men istället gör allt oväsen som går; en stol välte, en
mugg krashade i golvet, men värst av allt var att jag vaknade. Det
hördes att det var två personer kommit in men jag brydde mig inte om
att se efter vilka. Det verkade tyvärr uppenbart att killen fått med sig en
brud hem. Inte direkt stilfullt att ta med sig en brud till en sovsal
med skitiga backpackers, men måste man så måste man väl. Jag lyckas
somna om nästan på en gång. Är det nått som är vidrigt så är det att
vakna upp och känna lukten av sex, särskillt om man själv inte är
inblandad. Det har aldrig hänt mig tidigare och jag vill aldrig uppleva
det igen. När jag vaknar efter en stunds sömn hör jag ett irriterande
knarrande från en av underslafarna. FAN! Nu är jag inte bara trött, jag
blir less och är dessutom pissnödig. Jag går upp och tar mig ut till
toaletten vilket kärleksparet inte verkar bry sig om. En minut senare
är jag tillbaka och lägger mig i sängen med huvudet under kudden.
Hörlurarna fram. Jag är just på väg att somna när jag vrider mig lite
för att bli mer bekväm. Då flyger kinesbruden som just nuppat över till
min säng och försöker greppa tag i mig. Bort bort - vad i helvete tror
hon? - "NO, you get the fuck away me". Jag puttar bort henne och hon
fattar vinken. Precis då öppnas dörren på nytt och kannedicken kommer
in. Bruden flyger nu på honom istället. Han är till skillnad från mig
inbjudande till hennes påstridighet så nu hoppar nya konstellationen in
i en av underslafarna. Det hela börjar bli för mycket att palla med,
och då har det hela redan gått ganska långt. Det känns nu uppenbart att
imbecillen till jenkare inte lyckats få napp på krogen utan dragit med
sig en hora hem. Runda nummer två var klar på en minut, just när en
tredje person kliver in i rummet. Även han får erbjudandet om en runda och
även han tackar ja. Jag drar upp volymen i lurarna och somnar. Morgonen
efter har Björn dragit, säkert halvt vettskrämd. Det framkommer att de
båda amerikanare inte bara är idioter utan även brorsor. Kanadensaren
är uppenbarligen bara vilsen. I min bok började amerikaner få ett bra
rennomé. Det finns ignoranta amerikaner, precis som det finns idioter
till svenskar såväl som holländare. (Förmodligen procentuellt fler
holländare.) De trångsynta amerikanerna tenderar dock att hålla sig på sin
egen kontinent så de flesta amerikaner jag träffat på resande fot är öppna
och ofta bildade. Nu har den sämre varianten börjat utnumrera den
trevligare. Jag har som tur är långt kvar innan jag tappar hoppet.
Förljande
dagar promenerade jag runt i Beijing. Under tre dagar gjorde jag försök
att gå in och kolla på Förbjudna Staden. Problemet var att jag alltid
kom dit under sen eftermiddag då det är en timme kvar till entrén
stänger. Första dagen kom en kinestjej fram för att prata lite. Hon
verkade trevlig och kunde lite engelska. Efter ett tag märktes det att
hon ville få med mig till ett galleri för att tjäna lite provision. Det
gick jag inte med på men tyckte vi kunde promenera runt lite. Förbjudna
Staden höll på att stänga så dit var det ingen idé att ta sig. Jag
föreslog en te-fika för att sitta ner och snacka lite men det verkade vara lite svårt att få till. Hon kanske fattade att hon inte skulle
tjäna några stålar på mitt sällskap idag. Det kan också varit det att
hon var väldigt kristen och typ inte förstod sig på att hänga lite.
Medan vi promenerade bombarderade jag henne av ren nyfikenhet med frågor om landet och
kulturen. Det är så mycket jag vill veta om vad
kineser gör på fritiden, vad de käkar och hur de ser på samhället. På
frågan om vilken musik hon gillade svarade hon "Praise the lord". Jag
tog avsked och gick vi gick åt olika håll.
Andra
dagen jag var utanför Förbjudna Staden kom ytterligare en kinesbrud fram för
att erbjuda diverse guidningar. Runt de stora turiststråken är det
brukligt att folk drar i turister för att sälja på diverse skräp eller
sälja in personliga turer runt sevärdheterna. Sånt är bara att vänja
sig vid men gillar man gruppaktiviteter går det nog att förhandla till
sig ett hyfsat pris. Jag tyckte mest att det var kul att prata med
lokalfolket så jag tog min tid att prata. Jag har bl.a. hört att kineser
vanligtvis är reserverade; de kramas t.ex. inte som svenskar gör och
bjuder inte ut folk. Med mitt intresse för mat tyckte jag att det var
läga att lära mig lite om det kinesiska köket. Jag presenterade alltså
idén att jag inte vill betala för nån guidning men att jag istället kan
följa med henne hem för att lära mig laga lite mat. Trevligt nog gick förslaget hem och hon tackade ja varpå en av hennes kompisar dök upp för att haka på. Kineser kan tydligen välja sina
västerländska namn som de behagar. Min erfarenhet är att det gärna blir
amerikanska 70-talsnamn. De här tjejerna hette Cherry och Susan. Vi
promenerade och åkte lite buss för att komma hem till Cherry som bodde
i de vanligare hutongerna. Där bestod kåkarna av betongplattor som
ställts upp mot varandra med plåttak vilandes ovanpå. I vissa länder
skulle det kallas slum men i Beijing är de nog helt ok, kåkstäderna har
jag nog hittills varit långt ifrån. Bara ett kvarter från ett av de
lyxigare varuhusen låg Susans enrumslägenhet. Den var kanske 14 kv.m
och delades på två personer. Varför vi gick dit vet jag inte för vi var
snart på väg igen för att gå över till ett annat hus i området. Där var
det ytterligare ett gäng kinesbrudar som väntade. Svårt att säga om de
väntade på mat eller på den hemliga gästen. Alla hade namn i samma stil
som de första två men med mitt usla minne hade jag redan fyllt
dagskvoten för namninlärning. Vi lagade dumplings med fläsk och
grönsaksfyllning vilket är den kinesiska versionen av ravioli. Jag fick en trevlig kväll och lyckades komma lite
närmare den kinesiska kulturen. Som tur var råkade de flesta av tjejerna vara
guider och kunde prata tillräckligt god engelska för att klara kvällen.
Vid
den här tidpunkten lyckades jag lösa med boendesituation. Det kändes
ohållbart att bo på vandrarhemmet med torskkvartetten samtidigt som jag
gärna kom undan billigare. Genom att soffsurfa via webben
(couchsurfing.com) lyckades jag hitta Lee som kommit till Kina ganska
nyligen för att doktorera vid Beijing University. Hos honom fick jag
kvarta på en luftmadrass i resterande tre nätter. Lee hade redan några
polare, en tjeckisk brud och en amerikan, som gärna dansade och drack
lite bira om kvällarna. Ingen var kines men gänget var trevligt så jag
fick med mig ett gott intryck av staden tillslut. Tack vare dem hittade
jag Beijings "Södermalm" där det fanns schyssta wi-fi-fik och
hemtrevliga butiker. Att hitta såna stadsdelar blir ibland ett delmål i
mina stadsbesök. Kanske inte riktigt ett mål men åtminstånde
upplyftande fynd.
