Nanjing 2007 Exchange studies in Nanjing, China, autumn 2007. To get there I travel the Transsiberian Railway across Asia. Togehter with a mate from Uppsala I will discover some of what China has to offer.

2007.09.23 - 2007.09.27

Under tågresan genom Sibirien var himlen täkt av stora dystra moln. Så fort vi kom in i Mongoliet skingrades molnen och när jag i Ulan Bator hoppade av tåget tillsammans med Erik och Ida-Maria var himlen klarblå. Vår danske medresenär hade hoppat av under natten redan innan vi kom till Mongoliets gräns. Hennes plan var att ge sig ut på stäppen och köpa hästar av nån mongol för att sedan rida till Ulan Bator. Lät som lite vaga planer, även om det är betydligt mer äventyrligt att göra så. Att jag inte hakade på sa jag berodde på min tidsbrist. Erik och Ida-Maria hade förbokat platser på ett vandrarhem till vilket jag hakade på. Efter fem dagar på tåget utan riktig dusch och toalett var det skönt att bara komma till ett ställe med riktiga faciliteter. En liten mongoltjej hämtade oss på stationen och körde oss till boendet som hon sa låg centralt i stan. Jag stupade i säng så fort jag kunde och fick tre timmar av konstant avbruten sömn. Jag hade fått en säng i en sex bäddars sovsal där jag var den enda gästen, vilket kunde ha betytt att det skulle vara lugnt. Bara avsaknaden av isolering i väggarna gjorde att man hörde när någon spolade i toan längre ner i korridoren. Att folk sedan skulle tuta in sina huvuden i rummet titt som tätt utan att stänga dörren efter sig gjorde inte det hela bättre. Klockan tre gick jag upp och tog en efterlängtad varmdusch.

Efter rakning m.m. väckte jag paret som smart nog tagit ett dubbelrum för sig själva. Vi gick ut i den ljumna eftermiddagssolen för att spana in stan och krubba lite. Ett kvarter bort slank vi in på ett mongoliskt snabbmatsställe som såg både billigt och inhemskt. De hade en meny med bilder i så att utlänningar kan peka på sånt de tycker verkar gott. Vi beställde några wooklikande rätter och en portion med nått som såg ut som köttbullar. Allt som allt kostade det typ 20 spänn. Nudelwooken såg schysst ut när den kom till bordet. Vid närmare betraktelse visade det sig att djuret som serverades i rätten inte hade flåtts innan tillagning. Köttet var inte bara senigt utan även hårigt. Största lyckan var när en fluga upptäcktes i Eriks mat. Av några andra svenskar på restaurangen fick vi veta att det var getkött i all mat här i Mongoliet. Jag beundrar mina vegetariska vänner som får ner all denna konstiga mat som inte ens köttätare i Sverige skulle ge sig på. Efter den sena lunchen gick vi bort till det stora torget i stan. Där tittar man på en stor staty av en man på häst och Buddhastatyn i guld som står vid parlamentsbyggnaden. En teater intill verkade ha nått på gång vilket gjorde oss nyfikna. Då och då gick folk in i byggnaden men i stort sett var det tomt utanför. Damerna i entren ville inte låta oss köpa biljetter men det framgick inte varför. Först blev vi lite snopna men efter ett tag gav den ena med sig. För knappt tio spänn fick vi komma in och leddes kvick upp för trapporna av en yngre tjej. Hon tog oss upp till stora salen där hon gläntade på dörrana. Eventuellt hade vi väntat oss nån slags klassisk föreställning eller kanske lite strupsång. På scen såg vi istället årets största modehändelse i Mongoliet: vårkollektionen 2008. Alla hippa mongoler som är nått var där. Sedan åttiotalet (som jag knappt minns) har inte så många fruttiga frisyser varit samlade på ett och samma ställe. Ingen av oss tre nordbor hade kunnat bry sig mindre om modet, allra minst i Mongoliet, men vi slog oss ner för den kulturella upplevelsen. Som tur var hade vi missat hela showen och kom precis till avslutningen då alla modeller paraderade på scen samtidigt. Till våren är det färger som gäller: grönt, rosa och ljusa nyanser av blått blandas friskt. En klänning med en modellbilväg lindad runt från topp till tå kommer också gå hem. Sist av allt kom historiska kläder fram, vilket förmodligen skulle var designerns återkoppling till Mongoliets förflutna som han ordbajasade om ett bra tag. Det gällde riktiga samurailiknande kläder med rustningar och svärd. Det hela var snart slut och efter 45 min var vi ute på gatan igen. Vi tog en liten vända över stan under skymningen och efter en liten lov kändes det som att man hade gjort hela Ulan Bator. Staden kändes lite som ett återbesök i Latinamerika. Språket är förstås annorlunda men det fanns många likheter. Den största skillnaden var att här var det inte lika många som skrek på en när man gick på gatan. Trottoarerna är av gjord, det är smutsigt men folk känns vänligt sinnade och hjälper en gärna om de kan.

*(bild saknas)*

Dag två i mongoliet åkte jag ut på en tur med två svenska killar, Christoffer och Billy, samt en kille från Chile. Jag minns inte vad chilienaren hette men han var fruktansvärt lik Ganondorf från Zelda-liren. Vi hade bokat in oss på en tvådagarstrip för att få en snabbguide till Mongoliet. Det hela började med att vi sattes på en lokalbuss ut mot landsbyggden. Efter omkring en timmes färd var vi framme vid slutstationen där vi fått direktiv att gå av, som att vi hade alternativ. En mongol kom och mötte oss för att ge oss en ridtur till häst runt en nationalpark. Chilienaren hade ridit en del hemma i Sydamerika men vi andra var helt färska. Jag har minne av att jag fick följa med syrran ett par gånger när hon under barndomen gick på ridskola. Den erfarenheten var inte direkt nått jag kunde sätta upp på meritlistan som en van ryttare. Hästarna såg rätt risiga ut och hade varit med ett tag vad det verkade. Vi fick en varsin rackare och gav oss ut mot stäppen. Det var inte tal om några intruktioner från ledaren. Upp och iväg. Bill och Chris var plastbrorsor men det kändes tryggt om de hade lite försäkringsinfo från mig så det var jag snabb att tala om. Hästarna var inte särskilt raska så man satt mest där uppe och skumpade lite upp och ner. Efter en platt start gick det upp och ner för lite berg. Att rida är typ som att åka mountainbike, fast utan att man behöver trampa. Hästen rör sig i den riktning man vänder den, lite som en cykel. Vid lunch stannade vi i en nationalpark och gick in till några gubbar i en ger för att käka lunch. Utvändigt såg deras ger, som de mongoliska nomadtälten heter, ut som nån slags samehus. Det enda som stack ut var den enorma zigienarparabolen som fanns i direkt anslutning. Invändigt hade de både dator och TV plus massa andra kapitalvaror. Gubbarna bjöd på lite yoghurt innan guiden tog fram den medhavda lunchen. När vi käkat upp yoghurten visade gubbarna hur man skulle slicka av skålen för att verkligen få upp allt innehåll. Efter att ha kollat sig runt ett varv var det uppenbart att det inte fanns möjlighet till att diska i deras enkla men endå högteknologiska boende. Förmodligen slickar de alltid ur tallrikar och skålar och sedan torkar med en trasa. Det kändes högst avtändande att slicka samma skål som en gammal mongol förmodligen just slickat innan den stacks i min hand.

Efter lunchstoppet vände vi om och tog sikte på staden igen. Nu kände vi oss lite säkrare och ibland kunde man få till några steg i galopp. Hemma är det helgay att rida och jag skulle aldrig komma på tanken att ge mig av till Stockholms ridskola med polarna för att hyra hästar. I Mongoliet märkte jag att det är sjukt kul att rida. Gick det snabbare kände man sig lite som en kapplöpningsryttare. Kom man upp lite i galopp började jag automatiskt asgarva på grund av farten och det otroliga skumpandet upp och ner i sadeln. När vi red över de kala fälten i eftermiddagssolen kände jag mig genast som Link på sin Epona. Det enda som saknades var ett svärd. T.o.m. Ganon red i ilfart intill mig.

Efter ridturen plockades vi upp av vår riktiga guide Bigpat. Ibland lät det som han sa Bigpac eller Bigmac men det spelar ingen roll. Han var en glad mongol med mycket att berätta. Vi hade nu hoppats på en schysst jeepfärd ute på landsbygen. Istället rullade han fram i en rätt skruttig imoporterad Toyota. I Mongoliet finns det nästan inga väger. Åker man mer än 20 km från Ulan Bator är det svårt att hitta mer än två meter av sammansatt asfalt. Nu skulle vi ut på stäppen där vägen var där man råkade köra för tillfället. Efter den uttröttande ridningen var vi rätt slöa och nickade till lite då och då i bilen. Bara tills Biggie drog upp volymen på sin fullmatade stereo. Bigpat förklarade att han älskar pojkband så som Boyzone och Backstreet boys. Man hade alltså kunnat vänta sig en hitkavalkad i den skumpande bilen men icke. Till allas besvikelse, utom chaufören själv som sjöng med allt han kunde, spelades istället absolute christmas från '96. Mongoler firar så vitt jag vet inte jul men det verkar fullt normalt att spela julhits redan i september, kanske just för att de inte har nån koppling till en särskild högtid. Efter en väldigt dryg timme kom vi fram till ingenstans på landsbyggden där det råkade finnas en ger. Där bodde en liten gumma som vi skulle övernatta hos. Hon hade ingen aning om att vi skulle komma dit men det verkade hon vara ok med det iaf. På direkten satte hon fram te åt oss och bjöd på lite småkakor. Teet smakade gammal trasa, vilket inte var så konstigt när det framkom att det var gjort på getmjölk. Nått de dricker mycket av i Mongoliet, eller iaf lurar på turister, ska vara fermenterad hästmjölk. För en gångs skull utsattes vi inte för en av de äckliga tradionerna vi stött på i denna främmande kontinent. Till middag lagade guiden till lite traditionell mat bestående av nudlar och lite nötkött. Sen var vi trötta och redo att sova. Gumman hade just mjölkat korna och kom in för att pastörisera den över elden. När den hade kokat ett tag kändes den säker att dricka och den värmde gott (smakade inte så illa heller) innan vi kröp in i de lånade sovsäckarna. Lampan hade just släckts när ytterligare sex mongoler kliver in i tältet. Ljuset tänds och där står hela familjen och stirrar på utlänningarna som ligger gömda under duntäcken. Att de är lite nyfikna kan man ju bjuda på eftersom man trots allt får knoppa i gammelmormorns hus, men att stå och glo i fem minuter när man just höll på att somna. Efter ett tag tappar de intresset och jag lyckas somna.

På morgonen får vi titta på hur gumman sätter igång med sysslorna. De enda nomaderna gör från dess att solen går upp tills det att den går ner är att ta hand om sina djur. Allt de har är ett tält och en hjord med kossor och getter. De får gräva brunnar för hand ner till 20 m djup för att hitta vatten. Hur det är möjligt vet jag inte och vi fick inte se nått exempel. Att odla något är omöjligt på den karja stäppen. Först då fattade jag varför det inte funkar att vara vegetarian där: allt de har att äta är kött; torkad get, torkad ko, kokad ko, klöv från get, lever från ko m.m. Större variation blir det inte. Ibland får de pengar för att ta emot ignoranta turister som oss vilket gör att de kan köpa till sig ett kolhuvud när nån åker in till stan. Oftast verkar det bli en flaska vodka istället. Biggie berättade att här ute finns inte så mycket att göra när solen gått ner så de flesta super sig fulla efter middagen. Alkoholism är ett problem bland nomaderna. Vi packade ihop våra grejer, sa hej då till gumman och begav oss. Vi gjorde ett stopp i ytterligare en nationalpark där vi klättrade upp till ett tempel. Sen åkte vi tillbaka till Ulan Bator och kollade på ett kommunistmonument som blickar ut över staden. Tillslut fick vi skjuts till gästgiveriet där jag bodde. Till min glada förvåning var Erik och Ida-Maria kvar i stan. De hade bara kommit en bit i sin planering av fyraveckorsturen de tänkte ge sig ut på. De hade dessutom gjort ett nyförvärv av reskamrat: energiknippet Amanda från USA. Hon verkade riktigt schysst och hade otrolig inlevese för allt samtidigt som hon sprudlade av energi. Jag var trött. En halv dags ridtur när man inte ens klappat en häst under 15 år ger lite känningar dagen efter. Att dessutom sova på ett trägolv förvärrar det hela. Gissa om jag blev glad när det visade sig att Ida-Maria hade gått på massage-folkhögskola.

Sista dagen i Mongoliet träffade jag återigen Bill o Chris som visste var stans marknad låg. Vanligtvis på den typen av marknad säljer de allt möjligt crap man inte behöver men köper endå. Här var allt lite extra skruttigt så att det inte ens var värt att köpslå om nått. Jag tog ett varv med Amanda som hängt på för att hitta vandrarskor. Efter en timme fick det vara nog och vi gav oss av hemmåt. Vi hittade inga skor men Amanda köpte en fickkniv man kunde ta isår för att få en gallel och en sked att äta med. Till kvällen gick vi ut för att fira att jag skulle åka morgonen efter. Så här i efterhand känns de märkligt att vi firade det men alla verkade jätteglada. Jag har iofs fått ett mejl från Amanda i efterhand så lite lessna blev de nog. Med oss fick vi en övre medelålders dam med australiensisk härkomst bosatt i Kanada som besatt ett enormt talfel. Många kannedicks säger "eh" efter en mening här och där. Den här damen sa "yike" eller "yikes" efter i stort sett varje ord. Först var det märkligt, sen väldigt komiskt och tillsist var det helt olidligt att lyssna på. Vi tog oss dock igenom middagen men gick hem tidigt för att få stopp på det hela. Morgonen därefter gick jag upp i ottan och tog en bulle till stationen. På perrongen använde jag mina sista smutsiga pengar till att köpa ett paket tuggummi innan jag steg på för att göra sista etappen av transsibiriska järnvägen.