Nanjing 2007 Exchange studies in Nanjing, China, autumn 2007. To get there I travel the Transsiberian Railway across Asia. Togehter with a mate from Uppsala I will discover some of what China has to offer.

Lämnade Sthlm en fin lördageftermiddag. Härlig blå himmel och sval frisk höst luft som gev sug efter lite friluftsliv i Hellas. Hade det varit en annan dag hade jag sovit, missat det fina vädret och skitit i det. Nu skulle jag till Sibirien och fick plötsligt sug efter att åka till Hellasgården. Konstigt hur man funkar. (Egentligen var det förstås pissväder men det är finare att komma ihåg Sthlm som en härligt romantiserad höstdag.) Efter en schysst lunch med farsan på stan bar det av mot stadsgården. Upp på båten och trängas med finska sigienarna som skulle över Östersjön. Redan efter en kvart till sjös spelas det tango i baren och det första paret gungar lite fram o tillbaka på det glanspolerade golvet. Nere på irlandsvåningen där jag ska kvarta är det fullt av berusade finnar. Jäklar vad de super.
Ankommer Helsingfors på söndag morgon. Det visar sig att Finland är stängt på Söndagar. Dumpar väskan på centralstationen för att gå på bio. I Finland verkar de texa rullarna på både Finska och Svenska vilket gör att man mest går dit för texten. Efter matinen är det ett par timmar till tågets avgång. Med sista timmarna i västvärlden, om man räknar Finland som del av den, är det läge att inta en sista nattvard. Det enda öppna stället som inte är hutlöst dyrt - skiteuro - är en Indisk krog. Indiskt blir det men det är inte särskilt smakrikt. De har dock en intressant kaffemeny, där allt intressant är tillfälligt slut. Kan det räknas som ett belägg för Finlands u-landsstatus? Tåget visar sig vara ett till usidan halvrostigt Sovjettåg. Invändigt är det en genuint tyskfabrikerad stålborg. Såhär tre veckor i efterhand har jag inget minne av vilka tre personer jag hade med mig i fyrabäddskupen. Uppenbarligen lämnade de inget starkt ingtryck. Tidigt på måndag morgon ankommer vi Moskva. Jag har ett papper med en karta som visar vilken tunnelbanestation jag ska åka till för att hitta Kilroys förbokade hotell. Kartan är suddig och totalt oduglig. Har iaf namnet på stället och tar en bulle. Antog såklart att jag skulle bli lurad av schaffisen. När han skrattar och säger nått skoj om västerländska idioten till sin kollega då vi far iväg känns det lite för uppenbart. En spänn är typ fyra rubel. Jag kan inte ha sovit så bra under natten för jag är jäkligt trött. Efter lite letandes efter hotellet kommer jag fram och blir varse om att ingen i personalstaben kan engelska. De kan alltså inte kommunicera med turister från länder som inte varit inkorporerade i Sovjetunionen - tack för det Kilroy. Får efter ett tags väntan mitt rum. Slaggar ett par timmar för att sedan vakna i ett töcken. Med bara två dagar i stan borde jag iaf försöka se lite av Moskva. Medan jag sovit har servicebranschens krav på flerspråkighet inte förbättrats och personalen kan inte ge mig tips om vart jag kan åka eller var Röda torget ligger. Tar tuben mot stan och går upp nånstans på måfå. Jag är totalt lost men springer in ett par svenskar i min ålder. De är på väg till Kreml, vilket råkade vara muren jag hade framför mig när jag kom upp ur underjorden. Jag slår följe med Kalle och Madelene. De råkar bo på ett hotell med personal som har flera talanger: de erbjuder kartor till gästerna, pratar engelska och kan nästan le; allt som mina värdar inte kan. Tillsammans spanar vi in borgen varifrån Sovjetunionen en gång styrdes och platsen där despoten Putin nu håller till. Vi tar varvet runt byggnaden och kollar in kefirkyrkan och Röda torget. I Moskva ligger de stora sevärdheterna tätt. Röda torget är tyvärr belamrat med läktare från nån slags kommunistparad som hållits nyligen.

Andra dagen promenerar jag i galet tempo för att hinna se allt. Tiden (eller lusten) räcker inte riktigt till för gå in på museerna. Jag nynnar dock på Scorpions "Wind of change" då jag betalar överpris för att strosa in i Gorky Park efter att ha följt kanalen från Kreml. Parken är så gott som tom. Några högtalare spelar gitarrcovers på låter man känner igen men inte kan placera. Längs kanalen finns några berg-o-dalbanor som ser ut att skörda människoliv. Igen verkar åka i dem, vilket är förstålig. Det finns dock högtalare som tydliggör hur det låter när folk vill bli vettskrämda i de livsfarliga rostbyggena. Jag tar ett jäkla varv på stan men kollar mest på gamla leninskrapor och insuper den behaglit varma men smutsiga huvudstadsluften. Ryssar är galna när det gäller bilar. Har man lite flis ska man köra en megajeep som slukar soppa. Folk möter aldrig ens blick på gatan och ler man verkar de tro att man är en idiot. Till kvällen är det dags att hoppa på tåget på spår 4.

Tåget är det längsta passagerartåg jag sett. Vid varje vagn står en värd i givakt för att noggrant inspektera biljetten som sticks fram. Jag får gå längs halva tåget innan min vagn dyker upp. Trevligt nog verkar jag ha den enda kvinnliga vagnsvärdinnan. Av utseendet att döma heter hon Olga och har aldrig haft en rolig stund i hela sitt liv. I min kupe bor en dansk tjej, Anne-Lise, och en rabiat ryss i övre tjugoårsåldern. I kupen intill bor ett gäng ryssar som ännu inte upptäckt fördelarna med roll-on. Insprängd med ryssarna bor en halvt vettskrämd britt. Engelsmannen heter Dan och verkar ha hamnat mitt i en familjefejd. Ryssarna pratar i mun på varandra och gestikulerar mot Dan. Efter ett tag blir det klart att Dan kan byta plats med ryssen ( som tydligen var ukrainare) från våran kupe. För en sådan korrekt och artig britt som Dan har det förmodligen aldrig funnits ett lyckligare ögonblick. Så blev vi tre västerlänningar i kupen. Alla i samma ålder. Resten av tåget är genomgående svenskar, med vissa avvikelser. Rosa bussarna har ett helt pack av folk, likaså Kinaresor. Resten är svenska backpackers med olika destinationer. När det är dags för nån måltid måste man vara i sin kupe, annars kommer inte paraden av pensionärer från Kinaresor fram i korridoren. Jag bor tydligen mellan pensjisarna och bistron för efter 40 min kommer hela kolonnen tillbaka genom tåget. Proceduren upprepas vid lunch och middag under fem dagar.

På tåget träffar jag Erik och Ida-Maria, ett helyllepar från Svenska landsbyggden. Ida-Maria är en jättemysig folkhögskoletossa och Erik en helylle kille till yrket cirkusestradör. Den duon blir tillsammans med Norden-/Englandkupen kärnteamet för tågresan. Erik och Ida-Maria (EoIM) bor tillsammans med finska Anne. Anne är en liten pesionerad version av Lilla My, allt ifrån hennes muminröst till enorma energi stämmer. På tåget spelar man kort, dricker bierski alt. schampagneski vid riktigt fest, och mest bara hänger. Jag hade med mig en trave böcker i väskan i väntan på den inre resan. Om tre timmar är långt med SJ borde ju 120 timmar vara en evighet med dess ryska motsvarighet. Detta antagande har inget med verkligheten att göra. Jag hade inte en tråkig minut. Jag läste totalt två uppslag i Imperiet av Ryszard Kapuscinski, mest för sakens skull. Musiklurarna pluggades bara in i öronen några minuter innan man vaggades till söms av tåget harmoniska gungande. Allt jag hade med mig för underhållning var överflödigt. Mina medresnärer gjorde hela resan. På morgonen käkade vi frulle i kupen, eller hos EoIM. Morgon var sällan tiden då man vaknade, pga ett par faktorer: det första är att utefter de ryska spåren förljer man alltid Moskvatid. Det blir mörkt när klockan bara söger eftermiddag. Andra orsaken är att man ställer om dynget första kvällen man lär känna folk. Man inser snabbt att tiden inte är något att bry sig om. Frullen blev så mellan elva och två och bestod av den buffe vi kunde slå ihop från våra inköpta och medhavda matsäckar. Sen blev det snacks och öl under dagen. Som nån slags kompensiering för att 900 mil tundra passerar förbi utanför fönstret under resan rör man sig endast metervis inuti vagnen. Bristen på exercis i kombination med matvanor som endast ett fåtal av mina vänner kan hantera blir man förvrängd under resan. Nudlar är röda tråden genom näst intill samtliga måltider. Tack var eller pga Dan dracks även ofantliga mängder te.

Dan är en arkitektstuderande på väg till Shanghai för att se syrran delta i special olympics. En riktigt schysst kille från ungefär samma bakgrund som jag. Han är dock propert brittisk när det gäller artighet. Dan ska ev. åt mitt håll efter spelen så jag hoppas det blir återseende nere i Kina. Varje kväll var det fest nån stans i tåget. Det dracks mängder av det billiga inhemska mousserande vinet. Så mkt dracks kanske inte eftersom halva innehållet sprutade ut för att kladda ner sängar och kläder hur man än öppnade flaskorna. För det finaste tillfället hade jag köpt med kaviar. Den var säkert långt från beluga men den var svart och den var rysk. "Champagne" och kaviar spolades snabbt ner med vodka för 20 spänn.

En av de roligaste händelserna var kvällen då Rosa bussarna hade fått in två kinesiska konduktörer i en kupe för att festa. Kupen var även fylld med annat folk också, även om det hade varit roligt om alla andra stod utaför och kollade på de två berusade kineserna. Det bjöds på mat och dryck och stämmning var hur bra som helst. Hemma har jag för mig att man kan bli lite glansig om ögonen när man är packad. Kinerser blir glansiga om hela ansiktet. Sist av allt hämtade kineserna en liten plastdunk med rosa ettikett. Ur den delades de sista huttarna ut. Kineserna drack inget av djävulsdrycken själva, förmodligen var det fotogen.
Sista natten hade Erik och Ida-Maria fått in en ryss i sin kupe. Rodoslov som han hette var en bastant karl i 40-årsåldern hade jobbat lite i Norge. Han kunde några fraser norska utöver ryskan så det fanns viss nivå av språklig kommunikation. Han steg ombord just då vi skulle inleda skålen för sista kvällen tillsammans på tåget. Rodoslov väntade inte länge utan drog upp sin vodkaflaska på bordet. Tur var det för nu fick vi en genomgång av hur man dricker rysslands nationaldryck som en ryss. Han kanske spexade lite för oss men det kändes ceremoniellt. En liten hutt för honom innebar en hel kåsa med vodka. Ingen annan dryck gick ner i hans gom. Dryckesproceduren påminner om mexarnas tequila men innehåller nån form av torrt vörtbröd istället för lime och salt. I det här landet handlar det inte heller om en fyra eller sexa i ett shotsglas utan här ska man bälga i sig två deciliter åt gången. Sedan ska man suga i sig doften av brödet innan man tillslut får tugga i sig de torra smulorna. Det kan ha hänt hänt att jag någon gång utomlands har intagit en gnutta mer vodka än vad tillfället då kanske krävde. Det kändes därmed bäst att nu det lite lugnt med spriten. Rodoslov blev vid blåtta antydan av detta bestört och beklagade sig över att han misslyckats som lärare. Jag och Ida-Maria tänkte att vi kanske kunde dela på muggen istället för att bli dyngraka båda två. Det lät inte Rodoslov gå då kvinnorna inte fick dricka av hans vodka över huvud taget. En ciceron som Rodoslov tror jag knappast att idioterna på "vodka train" får ledsagas av. Efter spritkursen var alla på gott humör och vi härjade i tåget till fyra på morgonen. Konstigt nog var det bara vi som var sugna under sista natten. Alla kupeer i tåget var stängda och endast värdarna mötte oss här och där med oförstående, nästan lessna blickar. Efter två timmars sömn var det dags att gå upp och möta perrongen på Ulan Bators station.