Efter att ha åkt tåg i 14 timmar var det dags att stiga av i Xi'an.
Tåget höll samma standard som pendeltågen från tyska efterkrigstiden
vilka tills nyligen trafikerade Stockholm då SL hade brist på vagnar.
Jag hade köpt biljett för s.k. hard seat, vilket är den billigaste
kategorin och för denna resa det enda alternativet som inte var
fullbokat. Efter ett halvt dygn var jag helt ledbruten. Sätet var hårt
men värst av allt var att ryggstödet var fastsatt helt lodrätt mot
bänken. Det de första sex timmarna var ok men när det kändes lägligt
att försöka få lite sömn blev det hela ohållbart. Åtta timmar gick åt
till att vända och vrida på sig utan minsta lilla vinst i komfort. När
jag stapplade av tåget gick jag raka vägen till biljettluckan för att
se när tågen gick till Nanjing. Jag blev förvånad när den första luckan
jag provade råkade vara rätt för ändamålet. Till min glädje visade det
sig dessutom att det fanns en avgång vid 17:50. Jag hade nu nio timmar
på mig att hitta Terra-Cotta äta middag och komma med tåget. Jag vände
mig om och gick rakt in i ett trevligt västerländskt par. Hon var britt
och han spanjor, båda var jättetrevliga. De hade just ankommit med
samma tåg som jag och skulle vidare till nån annan stad. De hade missat
att det var hit man åkte för att se Terra-Cotta. Med deras avgång
skulle de inte ha tid att leta runt efter sevärdheterna men de kunde
assistera mig i att hitta nån engelskspråkig person. Min bästa chans
vara att hitta ett hostel eller hotel med flerspråkig personal. Paret
råkade ha en flyer från ett hostel de blivit tipsade om så vi började
röra oss på direkten. Efter ett tag var de tvugna att ge upp för att
istället leta efter föda till sina svältande magar - trots att jag
delat med mig av min sista Marabou. Vi var dessutom helt vilse och
visste inte var vi befann oss eller vilken riktining vi skulle gå. Jag
fick behålla flyern och tog en taxi sista biten för att spara tid.
Vandrarhemmet visade sig vara endast ett par kvarter bort. Jag rusade
in och drog fram hela historien om hur desperat jag var efter nån som
talade engelska, hur lite tid jag hade i stan och hur gärna jag ville
se armén utkarvad i lera. För första gången hade jag stött på en kines
med humor; efter min utläggning såg hon frågandes ut och sa på väldigt
bruten engelska "ssolly no Inglis". Jag skulle precis falla baklänges
med mitt uppgivna ansikte när hon bytte min och började skratta
istället. Hon blev dagens räddning och hade svaren på alla mina frågor.
Jag skulle ta en buss 611 tillbaka till stationen där lokalbuss nr 306
till Terra-Cotta avgick. Det hela skulle bli både bli lätt och billigt
eftersom jag inte hade tid för turistbussarna.
Jag
gick ut på gatan och hoppade för en yuan på buss 611. Efter ett par
hållplatser med bussen visade det sig att jag åkte åt fel håll. Av
bussen och invänta nästkommande åt motsatt håll. Kommer till stationen
och märker att hållplatsen för buss 306 ligger 60 m från rummet där min
ryggsäck ligger incheckad. Så fort jag kommer på bussen somnar jag och
sover den knappa timmen det tar att åka till museet/utgrävningen. Det
är fortfarande ganska tidigt på förmiddagen så stället är hyffsat
lugnt. Det är ganska lätt att köpa studentbiljett för att ta sig in på
området. Där inne är utgrävningen uppdelad i tre gropar med hus byggda
över som skydd. Ibland när man kommer till såna här platser av
världsarvsklass o.dyl. blir man besviken just för att förväntningarna
inte lever upp. För mig var det här ett ställe som inte riktigt levde
upp till förväntningarna. Det var intressant att se platsen eftersom
jag hört om den och jag ångrar inte att jag tog omvägen via Xi'an för
att se den. Men allt som allt var den inte vad jag trodde. Inuti varje
byggnad finns en grop där soldaterna är mer eller mindre framgrävda.
Turisterna får gå runt på en upphöjd bana över gropens kant varifrån
man kikar ner på figurerna. Tyvärr är det ju så att turistens värsta
fiende - förutom kinesen - är förväntan. Du kommer aldrig nära
lersoldaterna och det är långt ifrån den promenad bland soldaterna som
jag föreställt mig. Som en god turist läste jag en del informativa
skyltar, fotade krigarna men slösade ingen tid på att strosa runt. När
jag är äldre kanske jag uppsakttar det hela mer och då kan jag gott åka
tillbaka till Xi'an. Då kanske jag har råd med ett stort objektiv så
det blir värt att fota det hela.
Bussen
till stan var smidig och gav chans till ytteligare sömn. Nästa mål var
att hitta ett internetcafé för att kontakta Katja och höra om läget i
Nanjing. Jag satte kurs mot det hjälpsamma vandrarhemmet i hopp om att
hitta en uppkopplad dator efter vägen. Vad det verkar har Xi'an total
avsaknad av internethak. Högst märkligt eftersom varenda pubertal kines
är beroende av World of Warcraf. (Det tar sig även upp i åldrarna.)
Alla internetcafeer jag besökt hittills har varit fullsatta med kineser
upptagna av att söka datorgenererade äventyr med sina virtuella vänner.
Det här fenomenet kan iofs. vara svaret på Kinas befolkningsproblem och
därmed ersätta enbarnspollicyn. Forsätter Blizzard värva spelare i
samma takt kommer Kinas barnfödseltakt så gott som avstanna inom en
generation.
Xi'an kanske undgår detta öde eftersom det inte finns
några internetcaeer där. Jag kom fram till vandrarhemmet där jag
lyckades kolla mejlen. Där hittade jag även Bill o Chris som jag varit
på ridtur med i Mongoliet. Vi gav oss ut och käkade middag på en
restaurang halvvägs till tågsationen. Beställningen var en total
katastrof och vi fick inget som vi ville ha. Halvmätt fick jag småjogga
till tåget för att inte bli strandad. Mitt intryck av Xi'an blev ingen
höjdare: stan var täckt i ett sandmoln från morgon till kväll. Förutom
Terra-Cotta hade den inte mycket att erbjuda (jag frågade aldrig vad
mer som fanns.) Att jag inte värderade deras enda sevärdhet så högt kan
bero på min sömnbrist eller att jag mest bara vill komma hem till
Nanjing. Jag kanske dömde Terra-Cotta lite hårt men det var inget som
tågresan inte kunde straffa mig för.
