Palawan

igor — Sun, 9 Feb 2014 18:12:00 GMT

Palawan nämndes första gången i skrift av en kines på 1200-talet som kallade det pa-lao-yu, vilket betyder vacker kust eller nåt liknande. Kusten är fortfarande vacker men är mer befolkad nuförtiden. En långsmal ö som omgivs av skarpa kalkstensklippor som skär rakt ner i havet, tempot är lugnt och utanför huvudorten Puerto Princesa finns det bara el vissa timmar, inte heller några banker eller bankomater.

Den mer industriella turismen som finns på Filippinerna håller mest till i den centrala ögruppen Visayas med centrum på ön Boracay. Palawan och framförallt El Nido längst upp på nordspetssen har blivit ett resmål för ryggsäcksresenärer som ett mer avspänt alternativ till massturismen i de delarna. Här får inga stora kedjor etablera sig, utlänningar får överhuvudtaget inte äga verksamheter här.

I Puerto Princesa ordnade jag förlängning av mitt visum på 15 minuter, vilket tar ett par dagar i Manila, samt tog ut kontanter så jag klarade mig resterande del av Palawan. Jag mötte flera som sa att Port Barton var ett trevligt alternativ till El Nido så jag tog en buss dit, hemsk resa. Det var trevligt och lugnt men på grund av det kinesiska nyåret var det svårt att hitta rum. Det var rätt soft men i jämförelse med Pagudpud var det hektiskt och förvånansvärt dyrt, lite överskattat tyckte jag. När folk jag träffade kom in på hur avslappnat och oturistigt det var så berättade jag om Pagudpud med ca 10 pers på tre gånger så lång strand. Min något ouppdaterade guidebok med fyra år gamla priser ger en bra bild av prisutveckling etc av olika ställen, jag tror Port Barton hade känts grymt för 5-6 år sedan. Nu är det lojt och outvecklat (el bara 6 timmar/dygn) med väldigt enkelt boende samtidigt som de tar betalt som en turistdestination med alla dess faciliteter.

Dagen efter jag kom dit började det regna och gjorde så tills kvällen, även en del av tredje dagen så det blev mycket läsa i en hängmatta på en terrass.

Vädret har annars varit väldigt lyckosamt, för mig. Normalt så slutar regnen i december, efter orkansäsongen. I år liksom de senaste åren har orkanerna varit värre än normalt, vilket alla hörde om i höstas. Regnen har även fortsatt en bra bit in i januari i det huvudsakliga turistområdet. Jag mötte turister i bergen som dragit ifrån Visayas på grund av att det regnade hela tiden. De berättade om mängder av västerlänningar som köpt färdiga paketresor till Boracay för några veckor vilka satt inomhus och beklagade sig medan deras dyrköpta semesterdagar regnade bort. Jag märkte ingenting av detta uppe i norr.

El Nido var betydligt mer turistigt än Port Barton men på ett avslappnat trevligt sätt. Här fanns el längre, mellan 14 till 06. Det finns många korallrev här och bra dykning så dag två var jag ute på sydkinesiska havet och gjorde tre dyk. Väldigt trevligt att komma ut på havet, vi åt lunch på stranden vid en av alla öar som finns runtom. Underskattade solen, igen, och brände mig lite grann. Kunde äta god västerländsk mat på kvällen, dricka vin till maten och gå en pubrunda med Neil som jag träffade på bussen på väg till Port Barton. El Nido var väldigt trevligt, härifrån tog jag en 8-timmars färja norrut till staden Coron på ön Busuanga som är en del av ögruppen Calamian.

Busuanga är huvudsakligen en destination för folk som dyker, i övrigt finns det inte så mycket att göra. Dykningen sticker däremot ut. Amerikanska flottan gjorde här en väldigt lyckad attack på Japans flotta under andra världskriget och sänkte ett flertal skepp. De försökte fly men alla utom ett blev sänkta så de ligger lite utspridda runtom ön, alla på ok dykdjup, 18-38 meter. Det var lite otäckt men också häftigt att dyka igenom vraken med en ficklampa. Ibland var det gott om utrymme, i lastutrymmena, men ibland fick man nästan lirka sig igenom passager. Numera har havet tagit över dem med koraller och mängder av fisk överallt. På ett skepp kunde man se torpedhålet där stålväggarna var uppslitna och stack ut i förvrängda former vilket påminde en om att de blev sänkta under ett krig. 100-tals japanska matroser omkom men inga kroppar finns kvar skönt nog.

Från Busuanga tog jag ännu en färja norrut till den större ön Mindoro.

Resdagboken

Palawan